På mötet i torsdags i förra veckan berättade teamet om att barn kan få feber av förändringarna och stressen som uppstår i samband med den. Ingen sade något om att jag kunde få feber av all stress som uppstår i samband med förändringen. Det var nog inte fallet heller, men faktum är att jag i söndags började känna mig lite svag i kroppen. Det var lite tyngre än vanligt att bära, trots bärselen. På måndagen gjorde det riktigt ont i kroppen att bära och jag kände mig ganska emotionellt slutkörd. Strax före uppföljningsmötet finner jag mig själv stående med tårarna i ögonen, gråtande så tyst jag kan, för att inte väcka M i bärselen w er och pratandes med min vän. Han lyssnar tålmodigt och är uppmuntrande. Det går bra, övertygar han mig om. Jag som person tänker mycket, funderar och oroar mig. Min vän tänker mycket också, men han är mer chill, vilket är en stor hjälp för mig. ❤️

Mötet som bestod av en intervju gick bra. Fick i uppgift att göra en utflykt. Så på tisdagen reste vi till Parque Panaca. Det fina med parken var motsvarande Fredriksdal typ, resten kunde man varit utan (lite uppvisningar och teatrar med underbältet-humor).

Det blev en mycket stressfylld lunch, någon hade extremt mycket spring i benen och en annan hade nu hög feber. Den tredje såg till att vi kom levande därifrån. ❤️

Sedan blev det krångel med maten och svårare med sömnen. Varför kan man inte bara få följa sina rutiner?

På eftermiddagen försökte jag ordna allt med flygbiljetter, hotell i Bogota och planera onsdagen när papper skulle skrivas och legaliseras samt i vilken ordning allt behövde göras. Min vän gick ut och lekte med lilla M, det går inte att göra telefonsamtal och ha framme viktiga dokument med en sådan liten vilde. Dagen gick mot kväll och febern gick upp än mer. Jag drog i mig maxdosen Alvedon.

Morgonen efter fick det blir en dusch i hopp om att jag skulle verka någorlunda pigg. Vi åkte till notarien och legaliserade papper och sedan begav vi oss till ICBF Armenia.

De kommenterade min mörka ringar under ögonen, att jag måste vila och äta bra samt slappna av lite nu när M faktiskt gör det. (Det är lite det som gör att föräldrar inte kan slappna av: små barn som springer mycket fortare än de tänker).

De frågade om jag var lycklig? Jag tycker de är en svår fråga. Vad är lycka? Och är det ens meningen att man ska vara lycklig hela tiden? Räcker det inte att veta, var man är på väg? Vad man vill och vara beredd att jobba för det? Jag har ett litet citat som jag brukar ha med mig i sinnet: ”Lycklig kan den människa sig skatta som värderar det som finns och inte bara det som fattas”. Så jag brukar ha fokus på det som finns, det som går, men jag får nog villigt erkänna att med hög feber och världens kroppsvärk – var det lättare att det blev fokus på det som fattades än det som fanns. Jag svarade dock pragmatiskt ”Jag är lycklig och trött”.

Mycket av de utmaningar som jag möter nu, blir också svårare av att jag är just här. Just därför fattas min familj, mina vänner och hela habiliteringen, mig jättemycket. Jag saknar er så mycket. 💔

Alla papper blev klara och vi flög till Bogota på torsdag morgon. Det var fint och billigt på Club Campestre i Armenia. Alla var mycket vänliga och jag kan varmt rekommendera en vistelse där om man vi träna golf, tennis, simning eller bara mysa. ⛳️

Flygresan gick bra, bortsett från ett litet utbrott när bältet skulle på. Vem vill vara fastspänd när man vill klättra överallt liksom? De mycket förstående flygvärdinnorna erbjöd oss att flytta till fönsterplats och en kvinna gav mig en klubba till M. Fint med omtanke. ❤️ Vi bytte plats och tyvärr tror jag det var här vi blev av med lilla nallen. M kastar allt omkring sig när hon blir arg, så här kastades den nog och kom inte med när vi bytte plats. Jättesorgligt då den har varit en trygghet. 😢 Men så länge vi har pass, pengar och tar oss levande fram på denna resa, så är det bra!

När planet väl startade kom somnade M i mitt knä ganska fort och sov där hela resan. Jag lyckades med hjälp av min vän sela upp henne och bära hela vägen in i taxin. Skönt! Mycket bättre än att försöka jaga rätt på henne på en flygplats och med massor av tunga väskor att hålla rätt på. 👍🏽

Vår mycket korta vistelse i Bogota var inget vidare. Vi gjorde ett restaurangbesök på en finrestaurang, det gick rätt så bra. Jag sprang efter henne, läste böcker, tittade på julpynt med henne, gick med i branta trappor och försökte avvärja varje tänkbar katastrof. Det lyckades vi med! Och lite god mat fick vi i oss också. 👍🏽

Sedan skulle vi handla, handla med barn är något jag typ aldrig utsatt mig för annars. Det tillhör extremsport och är liksom inget för mig. 🤯 Men med gemensamma krafter tog vi oss igenom det också. Vandringen till och från affären var värre nästan! Jag tungt lastad efter besöket i affären och min vän rusandes efter henne längs ojämna trottoarer och trafikerade vägar. (Det var en mycket kort sträcka som kändes lång, med hjärtat i halsgropen hela vägen). 😳

På kvällen blev det quinoagröt, det är Ms stora favorit, bröd och banan. Jag hade inte hittat något till mig i affären, men hade inte heller någon vidare matlust med feber och halsont. Nu var det honungsvatten och nyponsoppa, som fattades mig.

Jag försökte också avvärja att M skulle dra upp all packning, eftersom vi skulle resa vidare tidigt nästa morgon. Att bli hindrad i sådant man satt sig för är ju inte roligt för någon, så det kan man gott förstå, att det ledde till starka känsloyttringar. 😭🥺😓

Jag kände mig ganska misslyckad, osäker och väldigt väldigt trött, sjuk och ledsen den kvällen. Kände mig också väldigt varmt och fint bemött av min vän. ❤️

På fredagmorgon försökte jag återigen mig på att duscha bort febern och fräscha till mig. Jag trodde, enligt tidigare information, att jag skulle upp i rätten den förmiddagen. Men efter en intensiv bilresa (nu är vi mer än långt ifrån bilstol) kom vi fram till Hotel Toscana i La Mesa.

Det visade sig att mina papper skulle gå via ombud till domstolen idag och att vi skulle vara på hotellet till onsdag eller fredag, beroende på när det är klart i domstolen.

Hotellet i La Mesa ligger lantligt, här finns djur, pooler, basketplan, gym, spa, bastu och underbart god mat i restaurangen. Så det går ju verkligen att rekommendera detta som semester ställe.

Det känns jättefint att vara här. Dessutom finns här många i samma situation, det är kanske det allra finaste. ❤️ Men de har fått två eller tre på en gång 😳, jag ska bara ha en! (Det har jag faktiskt alltid sagt). Man ska ha råd också, det är dyrt med barn.

Första dagen här tittade vi på djuren och åkte bakom en åsna. Det var en mysig dag.

Igår besökte vi centrum av La Mesa med gemensamma krafter lyckades vi köpa blöjor, vatten, bananer, havredryck, massor av papper – ja det mest nödvändiga. Det blev också en nytt gosedjur – eftersom nallen försvunnit på flyget.

När vi kom hem fick vi sova middag både jag och M. 😴 Sedan blev det gym en kort sväng och poolhäng typ hela dagen. Jag beställde mat till poolen. På så vis kunde min vän äta medan jag lekte med henne och sedan kunde vi hjälpas åt när alla tre var vid bordet. Till min stora glädje åt hon nästan halva min lax, ris, drack naturell fruktjuice och vatten.

Jag räddade henne bara en gång från att drunkna i poolen. 😣😫🤯😳🫣

Idag blev det en kort morgonpromenad till restaurangen för att be om varmt vatten till vällingen, det är väldigt lugnt och fint ute på morgnarna. Nu har M druckit sin välling, (katten fick smaka lite också), jag har tagit mina magsårstabletter i dubbeldos och är redo för en ny dag, tror jag.