I torsdags hade jag min sista semesterdag. Den var allt annat än semester. Jag tillbringade den på olika köpcentrum i Armenia! Jag avskyr köpcentrum, även hemma, här var det ännu värre! Köpcentrumen var jättestora och det var naturligtvis jättesvårt att orientera sig. Till min hjälp hade jag min stödperson i Armenia, som inte riktigt var något jättebra stöd. Han ville väl absolut, men han är 80 år gammal och kan ingenting om barn, så att ha denna åsiktsmaskin med sig, var sådär. Men han såg till så att vi kom från det ena köpcentrumet till det andra, till en (tyvärr väldigt dyr) lunchrestaurang (där jag fick betala notan) och till slut till mitt viktiga möte på ICBFs huvudkontor i Armenia (allt i taxi).

Mötet på ICBF var jättefint. 🙏🏾 Jag fick träffa psykologen som berättade om kognitiv och emotionell utveckling samt även socialutveckling tillsammans med socialarbetaren, de gick även igenom psykomotorisk utveckling; finmotorik och grovmotorik samt språkutveckling. Jag fick träffa dietisten som gick igenom matschema för dagen och förslag på lämpliga livsmedel med bra näringsinnehåll.

Sen fick jag ytterligare massor av information och fint bilstöd till allt i form av en power-point. Samt kopior på allt med mig hem. Jag kände mig som hemma (på habiliteringen). Vilket team de var och vad fint de presenterade allt!

Sedan fick jag även i sann colombiansk anda reda på information med kort varsel inför morgondagen förväntades jag anordna en fest. 🤯 Presenter, ballonger, något gott att äta (jag hade dock inte glömt bort att dietisten var inbjuden till festen), dekorationer.

Jag blev något stressad och övertygade min stödperson att vi måste göra ett par ärenden till. 😮‍💨 Här skulle köpas en boll, en bok, en presentpåse, presentpapper, ballonger och girlanger. Han som faktiskt gick med på att hjälpa mig tillbaka till ett hemskt köpcentrum , var mer inne på att köpa godis, chips och tårta. Visst, men nu är var det ju ett litet barn under 2 år som allting handlade om och dennes dietist var dessutom bjuden! 😳 Så nej, nej. Här skulle vi hålla oss till kex och tablettask med torkad frukt i (heja Sverige! Jag har inte hittat sådana tablettaskar här).

Jag var helt slut och hungrig när jag kom tillbaka till hotellet, den dyra lunchen i all ära, men det var ju 6,5 timmar sedan nu.

Jag somnade gott den kvällen och dagen därpå började mitt nya liv.

Jag och min vän fixade inför festen, sedan var det bara och vänta.

Jag tyckte det kändes konstigt. Jag som tänkt att jag aldrig ska gifta mig eller ha något bröllop för den delen. Det här ögonblicket var ju typ värre! Snart kommer hon inskridande i sin vita klänning, stylad till tusen och där står (tyvärr inte alla nära och kära utan istället) hela teamet från ICBFs kontor.

Det blev ett bra möte. Det blåstes såpbubblor, öppnades paket och det kändes på det hela taget fint. Vi läste till och med hela boken som hon fick i present. Teamet backade ut i periferin rätt tidigt, min stödperson (bekantskapen från gårdagen) satt kvar. Och det kändes som att jag smet från festen när jag lämnande den, men mina föräldrar lämnade sitt bröllop innan festen var slut, så då kunde jag väl också göra det. 🤷🏽‍♀️

Sedan dess har jag börjat mitt nya liv. Det är mycket känslor, det är intensivt och min kärlek för den här lilla krabaten och min tacksamhet för allt min vän (medresenären, träningskompisen) gör för mig här i Colombia, bara växer. ❤️