Dagens första aktivitet på onsdagen var golf. Vi gick till Diego som förklarade för oss hur det går till. Det var lite komplicerat, som boende på hotellet skulle vi betala 40 000 till hotellet, 55 000 till caddyn (även kallad personlig tränare inom golfen – han var så bra och trevlig!) och 30 000 till Diego för utrustning, det vill säga fler golfklubbor än vad jag någonsin sett mina vänner använda hemma, klubbor, bollar (i överflöd – de köptes in, så min kompis har bollar för hela resan nu och lite till). När vi hade rett ut det blev vi stoppade, Diego tittade upp och ner på min vän ”no, no, no”, du måste ha en skjorta med krage och långbyxor, inte jeans. Det svenska golfundret vid min sida hade korta trasiga jeansshorts och en t-shirt. Min vän skakade på huvudet. Han skulle inte bära långbyxor, då skiter vi i det. Jag dubbelkollade, menade Diego krage och verkligen långa byxor? Nej, man fick ha shorts också, men inte jeans. Diego förklarade att kläder finns i centret, billiga bra. Nej, det fanns kläder på rummet, vi skulle bara gå och byta på honom och komma tillbaka. Vi var välkomna. Insåg hur dumt, det lät ”byta på honom”, som om han var en liten bebis som behövde bytas på. Men det är många spanska ord som ska sägas och förstås, så min vän måste vara glad att jag kan tolka och få oss att förstå något sådant. När vi väl var tillbaka fick vi utrustningen, blev presenterade för vår caddy (PT). Han ledde oss till platsen där vi skulle betala något som lät som Griffin, min vän förstod vad som menades och jag förklarade att det var 40 000 eftersom vi bodde på hotellet, nej de brukade ta 200 000. Till slut bestämde vi oss för att vi skulle gå och betala på hotellet.
Vid starten fick vi papper och penna att notera resultatet på. De berättade också att det var fullt i starten, så vi gick till hål 10 istället. Innan jag hade hunnit översätta, var min vän med på noterna, såhär brukar man göra.
Den långa vackra golfturen blev en språklektion också. På spanska har min vän lärt sig: ”Uy, problema!” och ”No problema, excelente”. Vi fick höra lite mer av den första varianten. Caddyn fick lära sig ”Tack så mycket” och ”Va f*n!” När vi kom till sista hålet läde han sig också ”sista”. Han hann inte snappa upp ”J*vla mög” även om det också yttrades en del gånger.
Caddyn var inledningvis orolig för hur vi skulle klara den kupperade banan, var vi i tillräckligt god kondition? Alltså det var kuperat, men det gick jättebra, dessutom var det ju inte vi som bar den tunga utrustningen i uppförsbackar i stekhettan. Jag njöt av värmen, naturen och alla fåglar.
Efter golfturen blev det bad i poolen, minisiesta i solstolen och därefter lunch. En väldigt fin semesterdag!
På eftermiddagen tänkte vi att vi skulle bege oss in till stan, min kompis föreslog bussen, det är ju både busigare och billigare. Vi gick väldans långt och sedan åkte vi buss ännu längre. (Det ska vara ca 14 km in till stan från vårt boende). Det hann bli mörkt innan vi nådde vad vi tror var centrum av Armenia. Det blir beckmörkt vid klockan 18 i Colombia.
Det var massor av folk på gatorna, stressig atomsfär med all trafik och en del påträngande människor och andra det var påtagligt synd om. Studera en mörk bakgata i Colombia och du får se en del av Colombias baksida helt klart. På det hela taget kändes det ganska otryggt att hänga där, inte minst för att min väns uppsyn uppenbart inte är colombiansk. ”Gringo?” frågade en man på gatan, det betyder ungefär ”främling” och sägs ofta om vita från USA, men kan sägas om vem som helst som inte kommer från Colombia. Det är inte bra att bli identifierad som gringo, främling är inget bra att vara i Colombia på en mörk bakgata. Gringos, är ju också kända för att ha mer pengar än folket på gatan i Colombia. När vi fick syn på en taxi, chansade vi på att det skulle rädda oss tillbaka till vårt himmelrike på jorden, campeste (landet). Bilfärden blev ju visserligen, som vanligt, med livet som insats, han sjöng bättre än han körde, men vi kom hem och absolut, billigt blev det.
I dag har jag ett viktigt möte i stan, jag tänker betala för en taxi som hotellet beställt och sedan se till att jag är tillbaka innan det blir mörkt. Jag behöver förmodligen göra några viktiga ärenden efter mötet, men kommer då att åtföljas av min stödperson Edgar. Min kära vän får stanna på Club campestre, omgiven av vänlig servicepersonal.