På måndagmorgon var det dags att lämna Bogotá. Jag gick upp tidigt, tog en dusch och intog min avena i frukostrestaurangen.

Vi checkade ut i god tid och satte oss i lobbyn och väntade – höll uppsikt över baggaget, turades om att gå på toa, nu kunde väl inget gå fel?

08:50 gick vi ut och ställde oss för att vänta på vår taxi, jag hade sedan länge lagt märke till en stor vit bil och en äldre man som först suttit länge i den och väntat och nu stod utanför. Han ringde någon, jag kollade min mobil den hade fortfarande WIFI. Jag frågade min medresenär om det kunde vara vår chaufför? Nej, men då hade han väl gett sig till känna, tyckte min medresenär. När klockan alldeles strax skulle slå 09 kom mannen fram och frågade om det var jag som var Susana. ”Soy Susana”, svarade jag och skrattade, han bad tusen gånger om ursäkt och tog omdelbart hand om vårt baggage. Jag tyckte inte det gjorde så mycket klockan var ju inte ens 09, men han hänvisade till den tunga trafiken och menade att vi behöver all tid vi kan få, han bad om ursäkt igen. Sedan förklarade han att han frågat efter Susana i recpetionen, men att de hade sagt att det inte fanns någon sådan, varpå han hade blivit förvirrad. Det börjar bra tänkte jag, vi som tyckte att vi var så duktiga som var i god tid med allt.

Vi var i god tid när vi anlände till flygplatsen, vi fick hjälp att checka-in och fick fylla in nummer till anhöriga – jag skrev min mammas nummer och han sin dotters. När vi var av med de stora väskorna (jag visste inte då hur mycket jag skulle bli av med min) hade vi återigen gott om tid. Min medresenär tog en kaffe, jag tog ut pengar, han växlade dollar till colombianska pesos.

Vi funderade på att köpa colombianskt kontantkort, men tyckte att vi klarade oss bra med WIFI än så länge. Vi letade upp gaten i lugn och ro och turades om att passa väskorna medan den andre gick på upptäcksfärd. Vi skulle köpa lite lunch innan avfärd, det slutade med att vi köpte popcorn, jag skramlade ihop drygt 6000 och fick en nypoppad, toppad påse och ett tack för växeln, trots att popcornen egentligen kostade 7000. Popcorn till lunch? Ja, jag tänkte minsann passa på att göra allt det busiga nu, för sen, sen ska jag ju skärpa mig och bli en förebild. 😇

Vi gick om bord, tog på munskydden som jag omsorgsfullt förvarat i handväskan. Min medresenär fick ta lite fotografier på mig i flygplanet, de skulle jag använda sedan till att visa vad det innebär att flyga flygplan. Habiliteringspsykologen i mig har grunnat mycket på hur man förbereder någon för något som man aldrig varit med om förr? Hur gör man det tillräckligt begripligt? Helst hade jag ju velat tömma hela flygplanet på folk och få filma och förklara i lugn och ro. Jag fick nöja mig med några fotografier.

Flygturen gick bra, det var otroligt vackert att flyga över Colombia och snabbt gick det. Min medresenär kommenterade; alltså nu flyger vi väldigt lågt, jag var beredd att hålla med när jag insåg att vi snart rullade fram på marken. Han funderade på om vi nödlandat, jag tänkte att nu har vi hamnat på fel flygplan, men vi slog snabbt bort den tanken. Vi var framme! 😃

Värmen slog emot oss när vi gick av, jag tänkte genast på mina sköna sommarkläder jag packat ner, jag ska direkt byta om när vi kommer till hotellet. ☀️

Allt föreföll vara så enkelt och litet här. Vi kom direkt till väskutlämningen, men där blev vi stående länge. Min medresenär skojade, så blir vi stående här när alla gått utan väska. Väskorna och folket runt omkring oss blev allt färre. Men ”Woho” min medresenär jublade, där kom hans stora vandrarryggsäck. Jag såg med skräck hur samma väska kom flera gånger och inga nya verkade dyka upp, en man tog den där sista väskan som cirkulerade och sedan stängdes dörrarna, varifrån väskorna kom.

Jag gick fram till vakterna som stängt dörrarna och sade att min väska inte kommit. De hänvisade mig till flygbologet Avianca. Där fick jag fylla i en massa papper och beskriva väskan. Jag ville bara gråta. 😭 Tillslut kom vi ut till taxin som kommenterade att vi var en timme sena och att han varit påväg att lämna. Jag förklarade att jag förlorat min väska.

Väl på hotellet kom vi till en komplett drömvärld. Här fanns simbassäng, barnbassäng, gym, SPA, golfanläggning, lekplats och restaurang.

Restaurangen var dock stängd den kvällen, så vi sprang (med livet som insats) över den mycket vältrafikerade stora vägen utanför hotellet i beckmörkret till köpcentrat och restaurangerna som låg på andra sidan. Mycket snabbmat, men vi fann även en colombiansk restaurang och jag blev mycket nöjd med ris, avokado, kyckling och platano. (Detta var en halvportion – portionsstorlekarna här är mycket generösa). Jag bjuder på en bild iklädd min medresenärs kläder.