Så bar det iväg på mitt livs största äventyr. Resan som jag sparat till i 8 år och som jag drömt om så länge jag kan minnas.

Min älskade bror kom och hämtade mig och min medresenär i torsdags på sena eftermiddagen och sedan blev det en snabb och effektiv bilfärd till Köpenhamn. Så långt allt väl, men så snart han lämnat oss i Köpenhamn gick ju resten av resan som en dans på lego.

Det började med att vi inte kom in på hotellrummet som brorsan hade fixat till oss, efter att ha bytt nyckelkort flertalet gånger fick vi byta rum. Hela tiden släpade jag på min helt värdelösa resväska till handbaggage som välter så fort jag ställer den ifrån mig. Den är liksom ännu mer baktung än jag är i en låg knäböj! (Jag fick ta den väskan, eftersom KLM har konstiga krav på mått och min vanliga väska blev något lite för stor). När vi väl kom in blev det en vända på gymmet.

Precis när jag skulle lägga mig på hotellet insåg jag att jag glömt ett viktigt papper inför resan. Min familj fick som vanligt rycka ut, mamma och pappa åkte till min lägenhet och letade rätt på papperna och min bror fick köra till Kastrup för andra gången den kvällen. 🤷🏽‍♀️

Vaknade vid 02:00 av att min medresnär hostade, tänkte att det nog var luftkonditioneringen, alltid lika hemskt med hotell, men lite orolig blev jag, det sista vi behöver är sjukdom nu. 😳

Vid 03:30 gick vi för att checka-in vi blev stoppade för att vi inte lyckats fylla i hälsodeklaration tillräckligt väl, vi fick gå till sidan och kämpa med att fylla i den igen, det gick inte. Tillslut fick vi istället fylla i migrationsformulär för Colombia, vilket inte heller var det lättaste. De krävde verkligen allt av oss, förutom de papper min bror fick köra och lämna mitt i natten. Väskan bidrog till den stressiga stämningen genom att välta varje gång jag behövde släppa taget om den. När vi tillslut fick checka-in ser jag mig själv slänga upp den på bandet, lite i frustration och lite för att jag faktiskt inte trodde mig behöva den, jag hade ju det jag behövde i handväskan – trodde jag. 🫣

Min medresenär hade hoppats på att kunna springa tillbaka till hotellet efter in-checkningen och hämta frukost, istället fick vi springa till säkerhetskontrollen. Där fastnade vi båda. Han för att han tolkade kontollanterna väl konkret när de frågade om han hade dator eller Ipad (han hade ju en läsplatta). Jag för att jag hade byxor med nitar på. Tillslut fick vi passera och fick skynda till gaten. När vi tagit oss ändra fram, blev det ett snabbt toabesök och en kaffe och en choklad för min medresenär. Jag passade på att ta lite kex från min medresenärs handbaggade innan vi gick ombord. För han hade på någotvis gjort så att vi hamande i helt olika delar av flygplanet. 🙄

Väl på flygplanet åt jag ett kex och sedan sov jag ända tills de meddelade att vi snart skulle landa. Jag var kvickt av, eftersom jag hamnat långt fram i flygplanet och inte hade ett jobbigt handbaggage att hantera. Det var kallt i Amsterdam och min medresenär dröjde.

När han väl kom var han lite trött. Han hade hamnat längst bak i flygplanet, han hade inte kunnat sova alls och var mycket missnöjd med att den enda mat som erbjöds på resan varit banankaka med nötter. Ingen höjdare för en nötallergiker! Tur att han frågade, tänkte jag. Det hade han inte gjort, men han märkte tidigt att det var nötter i. HerreGud! Jag kunde förlorat min älskade vän och medresenär innan vi ens nått Amsterdam! 😫 Men nu fick vi lägga på ett kol för att hinna (igen).

Vi fick trots allt göra ett stopp för att min medresenär skulle kunna köpa en baguette och en juice, så det åt han i den långa kön till passkontrollen. I passkontrollen kom nästa problem!

Jag skulle göra denna resa i mitt colombianska pass, så jag räckte fram det, vilket var mycket förbryllade för kontrollanterna. När kom jag till Sverige? Jag berättade att passet är gjort i Sverige, så därför fanns inga stämplar i det sedan tidigare. Men hur länge hade jag varit i Sverige? Jag förklarade att jag bor Sverige. Men hur bevisar man det utan att ha med sig handlingar på det? Mitt svenska pass hade jag lagt i mitt handbaggage för att inte blanda ihop dem, eftersom det var viktigt att jag inte reste på det. Ni vet, den där väskan som jag nu hade checkat-in. 🤯 Jag fick gå till sidan och blev ombedd att leta upp min hemadress och adressen till mitt arbete. Jag var helt frågande, vadå leta upp? Jag vet väl var jag bor och var jag jobbar? Jag pekade på huvudet och förklarade att de adresserna fannas där, jag fick skriva ner dem och telefonnummer till mitt jobb. Ja, ring jobbet tänkte jag. De har redan burit mig så fint igenom denna resa hittills, så det vore nästan lite fint att få hjälp av just dem i denna prekära situation. ❤️

Vi var båda matta när vi väntade på att få gå ombord och frågade oss – VARFÖR reser människor frivilligt? Jag har ju ett mission, en dröm som tillslut ska få bli sann, men att resa för skojsskull – vi tittade matt och undrande på varandra.

Flygresan flöt på bra; sova, äta, läsa. Att jag hade ett barn som ideligen sparkade i ryggstödet på min stol och en som ömsom grät och skrek på sätena bakom gjorde mig ingenting. Nu var vi påväg 😁 Precis i slutet av resan slutade den lille pojken att gråta, han satt med bälte i sin mammas knä, jag log mot honom och han log tillbaka. Det fina leendet ska jag spara i mitt hjärta. ❤️ Min medresenär hade en värre resa, han sov en del, men mådde illa och hade huvudvärk. Jag försåg honom med värktablett, men den hade föga effekt.

När vi väl kom till Colombia var köerna för migration ändlöst långa, jag stod och lovade dyrt och heligt att när jag väl är hemma igen, ska jag aldrig lämna Skåne igen – han var beredd att skriva under på det.

Tillslut kom vi in i Colombia, kunde hämta vårt baggage och skulle växla pengar respektive ta ut pengar. Vi delade på oss (gör inte det). Jag var trött och kortet ville inte funka, jag gav upp och gick bort till min medresenär som tvivlade på att han fått rätt mängd colombianska pesos för sina dollar. Med hans stöd lyckades jag ta ut en liten mängd pengar, sedan skulle vi bara igenom tullen. Det gick smärtfritt och äntligen kunde vi komma ut och blev mötta av en jättetrevlig chaufför.

Jag blev som fylld av energi genom att få prata med honom, min medresenär satt och mådde dåligt i baksätet och efter en stund halvlåg han i baksätet och sov djupt. Chauffören berättade om sina olika jobb som energiingengör, chaufför, lantbrukare och ägare av ett flertal företag. Han berättade stolt om sina två barn, sitt barnbarn och sin älskade fru. Det slog mig hur ambitösa, arbetsamma, modiga, kärleksfulla och fina colombianer är. Min medresenär vaknade till och mumlade: ”Hur kan man rekommendera ett hotell så långt från flygplatsen?” Jag förklarade att det bara var 12 km från flygplatsen, men att trafiken är väldigt svår att ta sig fram i vardagar och att vi måste bo i ett säkert område. Framme på hotellet bad min medresenär chauffören att stanna tills vi fått bekräftat att vi kommit rätt och hade en bokning som gällde. Chauffören som hade lämnat hemmet 04 den morgonen och äntligen snart skulle få bege sig hemåt svarade artigt att han såklart stannade om vi önskade det. (Dagen innan dess hade han lämnat hemmet 03 och kommit hem vid 21 – sade jag att colombianer är arbetsamma?)

Väl på hotellrummet fick jag bädda ner min medresnär, väckte honom senare för middag och sedan blev det till att sova för natten. Resan till Colombia gick som sagt som en dans på lego.

Morgonen efter vaknade dock min medresenär 05:30 och frågade efter gymmet. Nu har vi varit här ett par dagar, känns mycket längre, eftersom dagarna är så innehållsrika (mer om det i nästa inlägg). Jag har redan glömt hur jobbig jag upplevde resan hit. 😊