Ja, nu är det nästan 3 månader sedan jag blev 2:a på Viadal Ultra 12 timmars. 3 månader med skada, rehab och nästan ingen löpning. Min naprapat trodde på en start i Helsingborgs marathon, jag var tveksam, jag bestämde mig dock för att ge det ett försök.

Naturligtvis laddade kroppen upp med en rejäl förkylning i tävlingsveckan också, men ett negativt Covid-besked rullade in samma dag som jag provtog mig och på lördagmorgon, kändes förkylningen inte av.

Jag skrev till mina gymkompisar och andra kära supportrar att jag skulle springa (läs jogga) mot alla odds, jag skulle hålla på mellan 10-16.

Jag startade längst bak och började mycket lugnt, ökade tempot efter ett tag och allt kändes väl (om än något hungrig redan) när jag kom till Råå. Min klubbkompis dök upp och erbjud choklad, jag avböjde och sade att jag var hungrig och önskade mig havrebars.

Jag ömsom gick ömsom joggade upp mot Ättekulla/Råådalen, för att vara rädd om benet som jag hade skadat i juni. Mötte mina föräldrar där Råådalen möter cykelbanan upp mot Ättekulla och uppmuntrade dem att följa med i power-walk-tempo uppför backen till Ättekulla. De var självklart inte sena att haka på. Tog förväl av dem och joggade kvickt igenom Raus upp mot Ättekulla. Mitt Ättekulla!

Sedan tog jag mig genom Ramlösa, cykelbanan vid Elineberg, Jordbodalen vid Wilson Park mötte min klubbkompis upp med havrebars. Jag tog mig vidare förbi Viskängen, genom Olympia, mot Frediksdal, tog mig igenom Fredriksdal och någonstans vid Stenbocksgatan sade mitt ben ifrån, det skulle inte springas så mycket mer nu. Mina fötter värkte. Jag ringde min klubbkompis när jag tagit mig igenom Slottsparken. Då var han vid Pålsjöslott, det var väldigt långt dit, så jag bad om att mötas upp tidigare för byte av skor. Tog mig igenom Öresundsparken och sedan byttes skor på Kopparmöllegatan. Det kändes mycket bättre för fötterna, men inte så benet var fortsatt inte något som skulle springas på.

På Tågaborg marscherade jag fram, min klubbkompis kom cyklande och jag bad om en tjockare tröja, nu skulle alla långa kvarvarande mil avverkas i gångtempo, raskt sådant men ändå gångtempo.

Jag gick förbi Pålsjöskog och marscherade mot Maria Park. När jag närmade mig Maria Park kom regnet och tårarna. Skulle jag göra en DNF (Did not finish) eller skulle jag marschera på? Fanns det chans att jag skulle hinna ens? Ringde efter min klubbkompis igen, han undrade vad jag saknade nu.. ”Sällskap” pep jag. Han dök upp efter 30 km, mest för att konstatera att jag INTE knappade in på ”Lennart 80”. Jag kan milt uttrycka att jag inte var på topp då. ”Han är nog inte skadad”, svarade jag kort.

Jag kämpade på genom Pålsjöskog mot Pålsjöslott och de ”hejade” glatt på. Jag vandrade vidare och tog mig förbi Sofiero och genom Laröd. Min kära klubbkkompis räknade på tiden, räknade fel och bad mig då och då att öka takten. I Laröd och på Sofiero menade funktionärerna att det borde vara lugnt i min marschtakt skulle jag hinna.

Jag joggade nerför nästa hela Tinkarpsbacken, men benet deklarerade att det var gång som gällde. Jag marscherade på längs havet och tänkte att så långt kan det inte vara, jag bara måste hinna.

Vid 41 km satt min klubbkompis och meddelade att klockan var 15:48, alltså 1 km och lite till på 12 minuter, bara gör det Susana, tänkte jag.

Vid kanotisterna var en av mina träningskompisar, jag klappade händerna och tillslut ropade jag på henne. Hon var extremt förvånad över att jag dök upp där 15:56. Jag förklarade hur långt jag hade behövt gå och sedan gick jag vidare mot målet. (Det visade sig att alla mina supportrar trott att jag skulle springa snabbare och därför möttes jag av ett ganska tomt mål). Jag fick min medalj, ingen marathonmedalj har känts så välförtjänt. Detta var mitt värsta marathon.

Idag har jag supportat min klubbkompis, som kom 2:a på Vadensjöloppet. Söderåsens FK briljerade på loppet.( Jag har verkligen inte briljerat i helgen, men än så länge känns det som att jag inte förvärrat skadan och då har jag gjort ett bra jobb igår).