”Du ju inte riktigt klok”. ” Du är definitionen av cool”. ”Du är ju som ingen annan”. ”Men vänta nu här alltså vad sade du?!!” Mina arbetskamrater är lite osäkra på vad de just hörde och en av dem kan likom inte sluta skratta – det är ju så overkligt långt ifrån hans verklighet.

Ja, men vi tar väl det från början då. Den 11 juni sprang jag Viadals 12 timmars lopp. Ja, ni läste rätt jag tävlade i löpning i 12 timmar. Vi samlades vid halv åtta på morgonen på Viadal. Ställde upp vår medhavda mat, dryck om ombyteskläder. Jag var på vippen att behålla vindjackan på i starten, eftersom jag tyckte att det var lite väl friska vindar strax före åtta på morgonen. Men nej, jag minns min tränares ord om att jag alltid har för mycket på mig, så min ull-t-shirt fick räcka. En kram till klubbkompisen och sedan.. där gick starten.

Klubbkompisen försvann ganska snabbt med sina kompisar (från andra klubbar) och jag förberedde mig på att bli varvad av dem flera gånger om. Jag hade ju inga höga ambitioner. Grabbarna hade under bilfärden dit enats om att ”sådär en 10 mil de satsar de på”. Mitt distansrekord är 6 mil som jag sprang på GIFT (Genarp IF trail) för några år sedan eller sprang… jag kröp i mål med tiden 9:18. Nu hade jag ju nästan tre timmar till och tänkte att distansrekord satsar jag på, får jag ihop 7 mil är jag nöjd – allt annat är en bonus.

Mycket riktigt grabbarna swishade förbi i ett förhållandevis högt tempo och jag hejade på dem varje gång de passerade mig. Det visade sig vara rätt beslut att skippa jackan för snart var det dags att kasta av sig ulltröjan också tillförmån för ett luftigt linne.

Jag kände av magsåret tidigt och lovade mig själv att äta lika regelbundet som på jobb (ja, fikan har hög prioritet på habiliteringen). Svängde in i depån och tog min frukostbulle akompanjerat av en extra magsårstablett. Det tog ett helt varv av promenad för att sätta i sig bullen, men det fick det vara värt.

Sedan tuffade jag på i mitt eget tempo med vätskepauser med jämna mellanrum, men när det började gå mot lunch och jag fått ihop ca 3 mil gjorde knäet ont. Samma ont på utsidan av knäet som jag fått på Lidingöloppet och på senaste halvmaratonet (Söderåsens halvmaraton) men då har smärtan dykt upp efter 15 respketive 19 km. Farten dödar. Jag körde lite hoppsa steg för att avlasta knäet, det blev en annan belastning och funkade fint och alltid retar den någon att skutta fram när andra börjar bli trötta.

Åh 🥰, mina älskade supportrar dök upp vid lunchtid och trots att loppets arrangörer tog ca 1000 bilder, så tog såklart min bästa supporter (min älskade mamma) de bästa bilderna på mig. Mina supportrar fick också hjälpa mig att hälla upp Proviva, öppna vegansk risifrutti och knäcka choklad i små bitar samt öppna en massa godispåsar. (Min lilla gosunge skulle typ svimma om han visste hur jag äter på långlopp, då alltfrån risifrutti till godis är relativt bannlyst hemma, men vi har pratat om skillanden och ligga i soffan jämfört med att springa långlopp).

Knäet fortsatte göra sig påminnt och när supportrarna lämnade för att gå en egen runda och äta sin medhavda matsäck med orden: ”Nu är de bara 8 timmar kvar”, kändes det lite tungt. 😔

Men knäet blev sig själv igen efter ett tag och jag joggade på varv efter varv i den heta sommaren. ☀️ Fåren hejade varje varv ”bä bä” och vyerna ut över fälten var väldigt vackra.

Någonstans längs vägen dök långdistans Lotta upp. En av mina absoluta idoler på långdistanslöpning. Hon hejade fixade med Proviva, magnesium och fyllde på vatten. Så snällt 🥰 Under eftermiddagen såg jag att hon stod och pratade med två unga vältränade individer. Det visade sig vara min klubbkompis son och hans flickvän. Vilken tur att jag har föräldrar och min klubbkompis har barn. Våra trognaste supportrar! Jag blev väldigt glad över att se dem. Snart var mina föräldrar tillbaka och jag fick nya krafter av att ha alla supportrar på plats.

Passerade 6 mil och ringde i rekordbjällran, hela depåområdet jublade och alla supportrar var där. Den stunden tror jag att jag kommer spara i mitt hjärta för alltid. ❤️

Min klubbkompis sons flickvän (som simmar på elitnivå) ropade: ”Du är grym Susana” och innan de gav sig av konstaterade klubbkompisens son att ”Du tar in på pappa”. Det var aldrig min avsikt att knappa in på klubbkompisen eller ens försöka komma i närheten av hans ambition med loppet, men jag hade upptäckt att jag låg 2:a bland damerna. Det hade jag gjort ett tag och även om benen började bli tröttna nu, så var det lockande att försöka försvara min placering.

När Min pappa fick klart för sig ställningen, höll han stenkoll på damernas trea och rapporterade ”nu är hon 3 km efter, men hon knappar in på dig”. ”No shit, tänkte jag, för nu hade jag ont i vänsterbenet och det började bli omöjligt att springa.

Vegansk proteinpudding med smak av choklad fick bli mellanmål och sedan började en språngmarsch som var början på slutet. Min mamma går som en elitsoldat, hon marscherar fram fortare än jag joggade när jag började med löpning. Med mamma i tankarna påbörjade jag en lång språngmarsch som skulle vara i flera timmar. Jag provade då och då att jogga, men vänsterbenet höll inte för det, men det gjorde inte det minsta ont att gå. Jag marscherade förbi trötta, varma löpare som gick långsamt mellan försöken till löpning.

Jag hade vädret på min sida där jag stormade fram med stora steg. De hade hotat med regn under eftermiddagen och mina tankar hade direkt gått till min vindjacka så fort solen gick i moln. Det blev inget regn, de andra löparna njöt dock av att bli spolade med vattenslangen av arrangörerna. Jag avstod, är det varmt typ en dag om året, så kan man väl bara njuta av det. ☀️

Slutspurten var allt annat än njutbar. Damernas trea ökade farten och sprang förbi mig på banan, men vid det laget hade jag ett försprång på ca 5 km. Jag ville inte släppa taget om min andra plats nu, men vänsterbenet bar inte längre för någon löpning. Så jag fortsatte med min sammanbitna språngmarsch.

När slutsignalen ljöd hade jag tagit mig 83 km, det räckte till en 2:a plats. Min klubbkompis tog sig 85 km och det räckte till en åttonde plats.

Han tog slut av värmen och ansträngningen, jag tog inte bara slut i kroppen – den gick sönder. Såhär två veckor efter loppet sitter jag med en muskelbristning i vänster lår och benmusklerna verkar rakt igenom lida av en utmattningsdepression. Han ska tävla om en vecka igen. Ångrar jag mig? Nej, jag är såå nöjd med min 2:a plats. Men jag har mer pannben än muskler och det är dags att bygga upp dem nu.

Just nu står styrka i överkroppen på schemat tillsammans med lätt cykling, promenader och kanske lite simning. För benen behöver vila sig i form ett tag. Jag saknar träningen med löpargruppen något oerhört, men följer allas äventyr och tävlingar på distans. Vilket starkt gäng vi är! 💪🏽 Och ni är min starkaste motivation att ta mig tillbaka igen. Nästa vecka håller jag tummarna för min bästa klubbkompis på Bockstentrail – nu är det din tur att komma minst 2:a. 😉