Han var taggad till tusen redan när han kom på fredagen. Löparskorna stod redo och väntade på honom. Vi laddade upp med köttfärssås och spagetti, att man får äta pasta inför lopp är sedan gammalt.

Sedan kom äntligen lördagen, vi åkte in i god tid till stan för att hämta nummerlapp, byta till den nya fina Springtimetröjan och hinna med toalettbesök. När vi tillslut drog oss mot samlingsplatsen var där redan mycket folk och fler droppade in efterhand. Först skulle vi skicka iväg de allra minsta som skulle springa Mini-Springtime. Sedan var det vår tur att ansluta till det härliga gäng som skulle springa ”Alla kan springa loppet”’. Stämningen var på topp i startfållan, ledarna från Frölundaassistans var peppiga under uppvärmningen. Det var äkta rörelseglädje till musik två låtar rakt igenom sedan var det dags för en kort genomgång av banan och sedan… pang där gick starten!

Han fullkomligt flög iväg, så jag fick lägga i högsta växeln redan i första löpsteget. Jag hade ju lovat att ligga precis bredvid hela tiden. Jag höll jämna steg och uppmärksammade honom på gupp i marken och när det var dags att svänga. Fram till första svängen låg vi först… det är ju också välkänt att vill man prova på att ligga först, så får man ge allt i starten och njuta så längre det varar. Det varade just så långt, för sedan behagade banan att bjuda oss på en uppförsbacke och då tappade vi placeringar en efter en. Han konstaterade detta och jag peppade med att det viktigaste var att ta oss i mål och det kommer vi göra. Det blev ömsom gång ömsom högintensiv löpning fram på Södra Storgatan, där mötte vi Kerstin och Jenny som fotograferade oss. Trots att det var riktigt jobbigt, kunde han ju inte låta bli att le här. Tänk att det fanns supportrar som var här bara för hans skull och som ville fotografera honom.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag önskar att alla barn fick så engagerade föräldrar som min mamma har varit för mig.

Vi fortsatter bort på Trädgårdsgatan och här var det väldigt tomt på supportar, en ensam raksträcka kan vara underbart eller väldigt ensamt. Då kommer tvivlen och tårarna. Han vänder sig om och ser de medtävlande komma i en väldig fart, de springer, skuttar och RULLAR fram i ett rysligt tempo. ”Nej, nej, det här går inte. Jag kommer inte klara det! Jag orkar inte. Och var är pappa – jag vill att pappa ska vara här!”.

”Titta framåt hjärtat, det är dit vi ska. Vi kommer framåt även när vi går, du kommer att klara det”. ”Får man medalj även om man inte kommer först?” ”Ja, hjärtat, du får medalj om du tar dig i mål och det gör du”.

Han får nya krafter och spurtar förbi en medtävlande, äntligen nerförsbacke, men var är målet, att det ska vara så långt kvar till målet, varför syns det ingenstans?

Jag pekar framåt, snart närmar vi oss målet fler åskådare på plats nu och vi får massor av hejarop. Nu är det bara målrakan kvar där är Kerstin igen. Hon fångar slutspurten på bild och hejar på. Han får nya krafter och kommer i mål. Han tar stolt emot sin alldeles egna guldmedalj.

Tiden 13:55 räckte till en 29 plats, men han kommer alltid vara min nummer 1 och jag är så stolt över att han gjorde det!

Imorgon på lördag är det min tur att ömsom springa ömsom gå, tvivla, gråta och förhoppningsvis ta mig hela vägen in i mål och känna mig stolt över det. Imorgon är det 12 timmars på Viadal.