I söndags avrundade jag helgen med en löptur på 18 km enligt mitt träningsprogram. Jag tog det lugnt, eftersom jag känt mig lite trött och sliten i helgen. Jag och lilla gosungen somnade ju faktiskt båda två i soffan efter lördagens lilla strandutflykt. (Han var mäkta stolt över att ha gått 6000 meter).

Väl hemma efter löpturen kände jag mig väldigt trött och törstig. Fyllde på med vatten och beklagade mig över att jag inte hade någon vätskeersättning hemma. 💧 Tog en dusch och fyllde på med lite bärsmoothie och morotsjuice. Sedan började jag må väldigt illa – jag tog det lugnt och försökte fokusera på söndagskvällens middagsgäst. Men sedan fick jag ursäkta mig ett antal gånger och rusa till toaletten. Kräktes massor och har aldrig känt mig som en sämre värd! 🙈

När middagsgästen tackat för sig och begett sig (jag hoppas han vågar komma tillbaka) började jag fundera lite mer och blev lite orolig för att jag kanske faktiskt hade kräkts blod. Allt hade varit misstänkt svart. Jag tog tempen och ringde, på inrådan av bästa svägerskan, kvällsjouren som hänvisade mig till akuten. 🆘

På akuten blev jag sittande omgiven av olyckliga människor som grät i panik över smärtor, snörvlade, hostade och pigga barn som skuttade omkring. Jag som blivit mycket folkskygg i dessa Covidtider ville bara vända hem. ”Jösses, jag kommer bli sjukare av att vara här” tänkte jag. Men min svägerska peppade mig på sms att stanna kvar. 😷

Efter vad som kändes som en evighet blev jag inslussad till en sjuksköterska som ställde samma frågor som receptionen hade ställt, tog blodtryck, tempen och skickade mig vidare till akuten Röd. Där fick jag träffa Gunnar. Jag fick ligga ner på en brits och ta ett antal blodprover (hade jag suttit upp hade jag nog svimmat). 💉🩸 Men så fort proverna var tagna och jag kände mig redo skickade Gunnar tillbaka mig till väntrummets lilla bänk på akuten Röd. Där började vad som skulle bli den läskigaste och jobbigaste Halloween-natt du kan tänka dig.

00:00 Efter hand som kvällen blev natt och så småningom midnatt blev jag allt tröttare, fick mer ont i magen och ryggen. Jag ville bara äta, sova och komma hem. Jag kände så starkt att jag inte orkade mer. Jag övervägde starkt att be om att få åka hem. 😔

01:15 Hade jag länge suttit och tittat på personal som gått förbi i korridorerna utan att orka ta kontakt. Men då sträckte jag mig ut mot något som visade sig vara en sjuksköterska och läkaren som skulle undersöka mig. När hon fick syn på mig (som måste sett ut som Halloweens mest utmärglade benrangel, ett blekt spöke som bara är en skugga av sig själv) 💀👻 sade hon glatt: ”Här är hon ju, det här är Susana som du ska undersöka” sade hon till läkaren och dubbelkollade på mitt armband att hon hade rätt.

Läkaren kollade hjärta och lungor, tryckte på magen, kollade ändtarmen efter blod. Jag var lycklig över att ha fått en brist att ligga på, men säg den lycka som varar. 🙄

Direkt efter läkarens undersökning kom sjuksköterskan tillbaka och satte sond via näsan. Via sonden skulle det undersökas om det kom upp blod från magsäcken. Därefter kom läkaren tillbaka och de pratade mellan sig: ”Vad tänker du nu?” ”Jag tänker infektion och gastro inom 72 timmar”. Sedan vände läkaren sig till mig och konstaterade: ”Ja, vi pratar över ditt huvud nu. Du ska bli inlagd och så kommer de göra gastroskopi under morgondagen”. 🥺

02:00 Då började jag gråta. 😢 Sköterskan undrade vad som var fel, jag fick bara fram att jag ville hem. Jag satt och nickade till där på britsen och timmarna gick. Sonden gjorde alldeles för ont i halsen för att kunna sova och att hållas vaken på detta sätt var tortyr! Jag lyckades tappa ner larmet på golvet och det dröjde innan jag lyckades få tag på det igen. Då larmade jag och meddelade hur ont sonden gjorde och frågade när den kunde tas bort. ”Den tas bort när du flyttas” svarade sköterskan. ”Och när ska jag flyttas till avdelning?” frågade jag. ”När de har plats, det vet vi aldrig när det blir” svarade hon. ”Ovissheten” alltid lika trösterik. 🙄

02:33 Jag sjukanmäler mig, hoppet är det sista som överger människan, men nu insåg till och med jag att jag inte skulle kunna vara på jobb 08 på måndagsmorgon.

03:00 En undersköterska kommer in och berättar att han ska göra ett Covidtest på mig, eftersom jag ska flyttas till avdelning. Han berättar att det är ett sånt som ska upp i näsan. Jag suckar och svarar: ”Ja, det är mycket som ska upp där nu”. ”Jag ser det säger han och kollar på sonden”. Han försöker köra upp pinnen i den lediga näsborren, men det går inget vidare, så han väljer sedan att gå längs med sonden i den andre näsborren och det går bättre.

05:00 Jag flyttas till avdelning Kirurgi och sonden är kvar. Jag är så trött nu att det känns som att jag ska gå sönder. (Hur klarar människor att jobba natt? Jag hade dött). Jag ber om att få ta bort sonden, men får svaret att det får läkaren avgöra. Läkarna som alltid lyser med sin frånvaro. En lång stund senare kravlar jag mig upp i sängen och med nöd och näppe får tag på larmet och larmar. När sköterskan kommer gråter jag fram att sonden måste bort. 😣 Hon lovar att ringa läkaren och kolla.

06:00 En glad sköterska kommer och konsterarar att jag meddelat att jag är besvärad av sonden. Hon ska spola igenom den och sedan ska hon hjälpa mig att ta bort den. Hon varnade för att det skulle kännas obehagligt att få vatten nerspolat vid sonden, men jag tyckte det var skönt. Något svalt som kylde ner smärtan i halsen. 🧊 Sedan hjälpte hon mig att dra ut sonden – världens lättnad. Därefter fick jag byta om till sjukhuskläder (mjukisbyxor och T-shirt) sköterskan beklagade att de var väldigt stora till mig och sedan fick jag borsta tänderna, (i brist på att jag inte fick dricka eller äta något). Det kom en annan sköterska och tog en massa uppgifter till journalen och vägde in mig på 51,3 kg. Det kommer en annan sjuksköterska och sätter dropp. Vi konstaterar att det är som en rejäl sportdryck.

06:18 Min svägerska har vaknat och kollar läget med mig via sms. Jag meddelar att jag ÄNTLIGEN är befriad från sonden som satt djupa avtryck i form av sår i halsen. Jag skriver också att jag vet helt övertygad om att jag skulle resa mig upp och springa från sjukhuset så snart den var borta, men att jag istället ligger med magmedicin via dropp och dropp. Min svägerska kollar av att jag sjukanmält mig, det bekräftar jag att jag har, till och med jag tyckte att det var läge för det nu. 😉 Hon skickar en skrattemoji och jag tänker att det är bra att hon förstår att jag trots allt är vid gott mod.

06:45 Jag vilar och ska precis somna till lite, när den mycket pigga morgonpersonalen gör entré och flyttar mig till mitt rum. Där väntar mina mycket pigga rumskamrater som sovit hela natten. De hälsar mig varmt välkommen till rummet och är mycket trevliga och alldeles för pigga för mig.

07:30 En ny undersköterska kommer och tar blodtryck, blodprover och vikt (IGEN). Väger in på 51,2 kg. När jag ska ner på gastroskopin är blodtrycket plötsligt alldeles för lågt, undersköterskan är mycket oroad över detta. Sjuksköterskan viftar bort detta och menar att ”de har ju att göra med en ung och vältränad patient”. (Ja, allt är ju relativt, mina rumskamrater är nog i 70-80 årsåldern). 💪🏽

09:00 Jag flyttas ner för att genomgå gastroskopi. Jag får en genomgång av vad undersökningen innebär. Blir rekommenderad lugnande medicin utöver bedövning. Jag avböjer detta, jag vill gärna kunna ta in sköterskans instruktioner och känna mig trygg med vad som händer. Det blir oväntad kö och jag somnar där i korridoren. 😴

11:00 Jag väcks, nu är det min tur att göra gastroskopi. Jag ges Miniform (kände direkt igen det får småbarnens magmediciner på jobb) och bedövning sprutas in i munnen som jag sväljer ner. När tungan håller på att bli bedövad och jag inser att jag snart inte kommer att kunna prata mer får jag fram att jag behöver gå på toaletten innan undersökningen. Det får jag, jag stapplar iväg med min droppställning och uträttar mina behov.

11:10 Läkarna kommer in i undersökningsrummet. De rekommenderar lugnande, när de får informationen att jag avböjt detta, säger de att vi kan prova utan, det går alltid att sätta in senare också. 😳(Jag vet inte vad de väntar sig, men är fast besluten, som alltid, om att medverka väl och göra mitt bästa). Bitskydd sätts in i munnen, sedan för de ner kameran med en enorm lång grön slang. Jag kröks flera gånger och rapar, får rådet att andas djupa andetag långt ner i magen och slappna av. Kroppen spänner sig när kräkreflexen kommer, men jag andas så gott det går och försöker sänka axlarna. Sköterskan varnar mig att det kan göra ont i magen när slangen ska igenom magsäcken och vidare till tarmen. Det känns inget särskilt. Läkaren berättar att ”jag kan följa hur det ser ut i magen på skärmen” ”eller så blundar man om man vill det” säger sköterskan som läst av att jag har fullt sjå med att andas och överleva detta. Jag hör den undersökande läkaren peka på sin skärm och säga något om ”gastrit” till den andra läkaren. Sedan är det klara och slangen ska upp, det gör däremot jätteont när slangen ska passera magsäcken på vägen upp. Det kommer massor av slem när slangen och bitskyddet plockas ut. Jag får papper av sköterskan som också hjälper mig att vända på kudden som blivit lite blöt. Läkaren säger att ”jag såg kanske själv hur det såg ut på skärmen i magen”. Jag skakar på huvudet och tänker ”även om jag hade tittat på skärmen hade jag inte vetat hur en magsäck ska se ut ens”. 🙄 Läkaren berättar att hela magsäcken är inflammerad och att den då blöder lite hela tiden. 🩸Hon säger att hon inte tror att detta är något allvarligt såsom cancer eller ovanlig sjukdom, men att det kan vara bra att följa upp och göra om undersökningen om 8 veckor. Jag undrar om jag ska ta ställning till en ny undersökning nu. Hon menar på att det behöver jag inte, sedan säger hon att det nog är bra och att det blir en ny undersökning igen om 8 veckor och rekommenderar mig lugnande då.
När läkaren gått undrar sjuksköterskan vad jag har emot lugnande och förklarar att lugnande rekommenderas för att de upplevde undersökningen som jobbig för mig. Jag förklarar att jag uppskattade att vara klar i huvudet, kunna ta hennes instruktioner och följa dem så gott det gick.

11:20 Jag rullas ut i korridoren. Jag gråter, jag hade varit övertygad om att de inte skulle hitta något. 😭 Inflammerad magsäck som blöder lite hela tiden, det lät inte bra. Jag hör hur de ringer och ber att Susana Persson ska hämtas. Efter en stund kommer undersköterskan som oroade sig för mitt låga blodtryck tidigare och som körde ner mig till undersökningen. Han ser att jag är ledsen och frågar om det var jobbigt. Jag säger att det var jobbigt med beskedet. Han säger tröstande ord och är positiv medan han kör hela vägen upp på avdelningen.

Mina rumskamrater konstaterar att jag varit borta länge och att jag ser trött ut nu. Det är en fin omtanke i deras ord och jag känner mig sedd i all min ledsenhet. ❤️

11:45 Läkaren dansar in på mitt vårt rum och säger att nu ska han prata med ultralöparen först. (Jag har aldrig blivit kallad ultralöpare förr och blir lite varm i hjärtat och glad i själen). Han bekräftar inflammerad och blödande magsäck. 🩸 Han frågar flera gånger om jag äter starka läkemedel eftersom det är den typen av läkemedel som brukar stressa magen så att dessa blödningar uppstår. Jag intygar att jag bara äter smärtstillande i samband med mensen 1-2 dagar i månaden. Jag får magmedicin som ska ätas två gånger per dag och sedan vill han ha en ny gastroskopi om 4 veckor. Jag lyfter att de sade 8 veckor ner på undersökningen. Han menar att det är alldeles för lång tid. Om det inte slutar blöda är 8 veckor alldeles för lång tid och får jag blod i avföringen måste jag komma in direkt igen.

Jag frågar efter rekommendationer. Det har han inga, det brukar vara medicinutlöst, men det verkar det inte vara i det här fallet. Jag röker inte, dricker inte alkohol, nej, han har inga rekommendationer om det inte är mediciner, alkohol eller rökning som stressar min mage, då vet han inte vad det kan vara. (Det vet jag: I’m a hazard to myself, don’t let me get me, tänker jag). Han undrar om jag inte ska tävla på fredag (Kullamannen), sedan kommer han själv fram till att blodvärdet var lite väl lågt för det, men att jag troligen inte behöver järntillskott. Men bäst av allt han säger: Fortsätt spring!