Börjar lördagsmorgonen med blod (svett och tårar kom först senare). Inser att snart kommer benen förvandlas till tunga cementblock, magen svälla upp till en rund och tung boll och smärtan vara nästintill outhärdlig. Jag trycker i mig lite smärtstillande, packarna några extra tabletter och drar på mig träningskläderna. Laddar med menskopp, binda och packar ner några extra bindor.

Det är en vacker solig, kall och frisk höstdag och vi är ett stort gäng som samlats utanför klubbstugan. ☀️ Idag ska det grillas korv tillsammans efter löpningen. Vår tränare går igenom vilka grupper och rundor som erbjuds idag. Snälla gruppen ska springa 8 km med möjlighet till förlängning, medan den tuffare gruppen ska springa 12-14 km lite mer kuperat och i ett högre tempo. Jag har kurat ihop mig där jag står, jag fryser och känner att idag är ingen dag att försöka pressa sig och utvecklas, det går bara inte. Men jag har min tränares ord i bakhuvudet; ”Du utvecklas av att springa i grupp, du kan mer än du tror och du ska utmana dig själv och vara i den tuffa gruppen, jag tror på dig” (fast han kallar den, den elaka gruppen).

Jag går till den snälla gruppen. Ledaren skiner upp i ett stort välkomnande och vänligt leende. Ska du vara med oss idag? Jag nickar och får möjligen fram ett ”Mmm”, medan tårar bränner bakom ögonlocken, undrar om han ser? 😔

Jag ser några av mina absoluta löparidoler närma sig, stum av förvåning står jag där. Ska dom springa med snälla lilla gruppen idag? Hon som sprang ett fantastiskt marathonlopp förra helgen och hennes man som är en sådan ultralöpare som springer 18 mils lopp. 😯

”Ja, då springer vi den här vägen, så är vi inte i vägen för dem” säger vår ledare nickar åt tuffa gruppens håll och leder oss sedan raskt via en liten stig iväg ut på detta oförglömliga träningspass.

Jag springer jämsides med honom en bit och sedan kommer den där marathonlöperskan upp bedvid mig. Jag gratulerar henne till hennes fantastiska prestation förra helgen. 🏆 Hon verkar bli glad, själv är hon inte lika nöjd med sin prestation, hon vill bli bättre, men hennes resultat har varit oförändrat över lång tid. Jag kontrar med att många löpare verkar ha blivit sämre de senaste åren och om hennes prestation är oförändrad har hon ändock ett bättre utgångsläge än de.

”Men du verkar ju på gång nu” säger hon. Jag förklarar att formen är upp och ner och att jag påverkas mycket av min menscykel. Jag ler och säger att topprestationerna får komma sen när det är över. ”Det går inte över” säger hon, ”då kommer klimakteriet”. ”Vi kommer igen sen i 55-60 års åldern, då kommer vi”, svarar jag och tänker att jag har 20 år på mig att träna mig i toppform tills dess. Vi pratar vidare om att det är viktigt att det får synas och höras hur det är på riktigt med kvinnokroppen. Vi pratar om att det ibland blir lite skevt vad som visas på sociala medier.

Några andra kvinnliga löpare kommer ikapp oss i backen och flåsar fram: ”Imponerade att ni orkar prata ens”. Den kommentaren värmer precis som höstsolen. ☀️

Vi springer vidare på skogsvägar, små blöta stigar och genom grön vacker skog, jag har fått upp värmen nu och håller mina tjocka löparvantar i ena handen (mina tunna vantar fick min bästa löparkompis låna, då han inte hade några med sig). I det här gröna sköna partiet kommer ultalöparen jämsides: ”Du har väl vantar? Du såg så frusen ut vid samlingen, riktigt ihopkurad och frusen”. ”Jag har vantar, jag känner mig mycket varmare nu”. ”Ja, mest så att du inte fryser” menar jag, säger han. Jag är inte bara varmare av löpningen, utan blir alldeles varm inombords av all omtanke som finns i denna fantasiska löpargrupp. ❤️

Efter 6-7 km delar vi gruppen och vi får möjlighet att springa längre. Jag vill det om tempot fortfarande kommer att hållas lugnt, det lovar extraledaren som kan vägen. Tempot blir något högre, men fortfarande lugnt och fint. Vi ser en ståtlig hjort springa över grusvägen och sedan vänder vi uppför en (ö)känd backe som i princip aldrig tar slut.

Under denna evighetslånga backen hinner avhandla ämnet: ”Tjörnarparen – trail ultra” (5 mil). Löparkompisarna tycker jag ska delta. Jag är tveksam, hört att det ska vara lerigt och är rädd för att skada mig. De menar att det är inte så farligt och peppar mig att delta.

Med ca 2 km kvar av vår runda som skulle komma att sluta på 12 km har jag fortfarande klipp i steget och är alldeles varm i kroppen och hjärtat. Då hör jag en manlig löpare bakom min rygg: ”Vilket löpsteg!” Jag hinner tänka: ”Pratar han om mig? Innan jag hör extraledaren fylla i: ”Susana ja!” Han fortsätter: ”Det ser ut som att hon skulle kunna springa ifrån oss närsomhelst, hon är bara snäll som håller sig här vid oss”. Mina ögon tåras (igen), de är så snälla, vänliga och tror på mig när jag själv tvivlar som mest. ”Tack, vad snälla ni är”, säger jag. ”Snälla? Ärliga” svarar den manliga löparen. Det var ju väldigt snällt oavsett att välja att berätta det, tänker jag.

När jag springer in vid klubbstugan känner jag mig som världens vinnare. 🥇 Jag fick ihop mina 12 km, men viktigast av allt denna löprunda gav mig tillbaka tron på mig själv när jag tvivlade som mest. Tänk att det kan finnas, så mycket omtanke, kärlek och klokskap i en löpargrupp. ❤️

Jag byter om till ullunderställ, vandringbyxor, tjock jacka, stickad buff och mössa och går till korvgrillningen. Där påpekar min huvudtränare att jag inte sprang med honom idag. Jag menar att idag var det ett mycket bra beslut för mig att springa i den gruppen jag valde. Han fortsätter: ”Jag har inte fått njuta av ditt sällskap idag”, ultralöparen bryter triumferande in: ”Nej, för det fick vi göra”. Jag vill säga att jag har för avsikt att fortsätta träna hårt, utvecklas och självklart vara med i den tuffa gruppen när det går, men jag bara rodnar och skrattar lite och är återigen helt överväldigad över hur mycket omtanke, kärlek och inspiration som kan rymmas i en löpargrupp. ❤️