Är det värt det?

Jag funderade länge på om det verkligen var värt att ta semester denna klämdag (jag har inte så många semesterdagar och alltid för mycket att göra på jobbet), men svaret på den frågan var: ”OH YES”

Sömlandsleden och mitt fantastiska vandrarsällskap levererade! Vår vandring började vid en sjö, med rejäla stigningar uppför och en varm vårsol. Jackor och tröjor fick packas ner direkt. Det var skönt att gå där i mitt mjuka, tunna ullunderställ.

Efter en stund kom vi till sjön Envättern som ligger i Stora Envätterns naturreservat. Där var det dags för mellanmål. Jag höll noga koll på tiden, vi skulle hushålla med resurserna och äta lagom ofta för att hålla hela vägen. Det blev kaffe (som jag köpt i det lokala kyrkcaféet, vilket nästan var med livet som insats; hela byns pensionärer satt där och fikade, men jag höll avstånd) och croissant till mitt vandrarsällskap och jag åt några mangobitar och var tvungen att provsmaka alla naturgodisbitar för att avgöra, vilka bitar som passade mitt nötallergiska sällskap. Vilka uppoffringar man gör!

Vi vandrade vidare och kom till Kronoparken Sjuenda (som verkligen inte var någon park utan mer djupskog). Vi kom fram till Djupsjön lagom till lunch eller ja, vi hade nog tänkt hinna lite längre innan lunch, men när vi kom till den vackraste platsen med utsikt över Djupsjön var vi ju tvugna att stanna till. Underbar utsikt och en bister insikt! Det var nämligen inte bara terrängen som öppnade upp sig och bjöd på denna underbara vy, himmelen öppnade också upp sig och bjöd på världens ösregn mitt i matlagningen. Jag gömde mig i min skaljacka och suckade för mitt inre över att regnbyxorna och regnjackan inte var med. Precis när maten var klar, slutade det att regna, magiskt att sitta med denna vackra vy och äta nylagade hamburgare, pasta och sallad.

Efter Djupsjön anslöt etapperna från Gnesta och Nykvarn, så vi fick fundera en stund för att lista ut var vår etapp fortsatte. Vi vandrade vidare och kom in i den vackra Holmsjöskogen, vi räknade på tiden om kom fram till att det snart var dags att vända tillbaka. När vi hittade en mossigt, mysigt ställe blev det lite kaffe och mangobitar igen. Vi började prata om björnar och sedan fick vi en väldigt fart tillbaka. Vi pinnade på på grusvägar, över stock och sten, balanserade på spänger, hoppade på stenar, klättrade i backar och snart var vi tillbaka vid lunchstället igen.

Vi pinnade vidare och snart var vi tillbaka vid fikastället. Denna gång blev det inget kaffe, men ett bad. Inte för mig, jag bredde ut mitt sitt underlag, stoppade i mig några chokladbitar och då! Hördes världens åskknall en bit bort, från precis det område vi skulle gå mot. Vi hade ca en timmes vandring kvar…

Nu fick vi om möjligt ännu bättre fart. Ju längre vi hann, innan ösregnet och åskan var över oss desto bättre resonerade jag. Men kanske halvvägs på sista sträckan började det droppa, regna och torna upp sig till vad som blev ett ösregn av sällan skådat slag. Det lugnade sig när vi hade vittring på målet, det var inte så långt kvar nu. Då börjar mitt fina vandringssällskap sjunga: ”Vi går över dagstänkta berg fallera”, jag som var genomsur i nästan mer än en bemärkelse muttrar tillbaka, ”Det är lite mer än daggstänkt nu”. Mitt vandrarsällskap har alltid trott att det är dagstänkta – alltså att det regnat hela dagen. Det vi överenskommer att det är svårt att tolka sångtexter om man inte får se dem i skrivenform. Oavsett tyckte jag det var väldigt fint att han började sjunga, så jag sjöng inombords och trippade fram på snabba fötter hela vägen in i mål.

2,4 mil, en semsterdag jag sent ska glömma!

2 reaktioner på ”Är det värt det?

Lämna ett svar