Att ha PMS och barn känns typ som en omöjlig ekvation. Mitt tålamod och min ork var inte på topp förra helgen. Efter vad som kändes som en sömnlös natt satt jag med skakig med min kaffekopp, medan en oförskämt pigg unge hoppar ner från sin stol vid frukostbordet och säger att han ska borsta tänderna. Det är ju ett underbart fint initiativ som bör bejakas, så jag sade att det ska han ju absolut göra. Jag vet att en självständig tandborstning kan sluta med att tänderna är oklanderligt borstade och badrummet är minst lika fint skick som innan ungen gjort entré där. Men det kan också sluta med att hela pumptvålen pumpats ut i vasken till världens skumbad, allt toapapper ligger utrullat på golvet och all tandkräm är uttryck och kladdad någonstans. Men jag orkade inte springa efter till badrummet just där och då. Jag drack mitt kaffe, tog några djupa andetag, lyssnade och försökte avgöra vad som skedde i badrummet, just då kändes det värt det.

Jag är barnpsykolog, missförstå mig inte, förra helgen liksom alla andra helger, var jag bara en trött kvinna med PMS i yngre medelåldern som hade behövt få sova lite mer. (Förtydligande: Kvinna och i yngre medelåldern är jag, trött för det mesta, men PMS infinner sig lyckligtvis ungefär bara en vecka i månaden). Men i rollen som barnpsykolog har jag hört otaliga historier om barn som hällt ut alla schampoflaskor gång på gång, spolat ner saker i toaletten och kastat ut saker från balkongen. Jag har lyssnat förstående och uppmuntrat all kreativitet till att förbygga denna typen av händelser.

Men denna helg var jag inte kreativ, jag var trött! Och när jag möttes av skumbad när jag senare skulle borsta mina egna tänder och en tom tandkrämstub kändes min kaffestund tidigare inte så värd längre.

Nu är det en vecka sedan hans pappa stod i dörren och kommenterade hur underbart det alltid doftar av hemlagad mat när han hämtar sin älskade lille son. En vecka sedan lille busungen stod och frågade om det var rätt fot han satt skon på, vilket det sällan är.

Nu har jag alltså hunnit:

• Några sömnlösa nätter till
• Överleva ett (månatligt) blodbad med tillhörande smärta
• Reflektera över pedagogiska strategier för en fungerande vardag
• Och inte minst hunnit sakna honom!

Även fast jag får gråa hår av tjatet om Ipad, den ständigt närvarande driften att förstöra saker, att det klipps mer i bordet och ritas mer på detsamma än i papperna vid pysselstunder och klagomål på all form av fysiskaktivitet som jag försöker få till utomhus, så är det tomt utan barn, mycket tomt.

Det slår mig hur svårt det är att vara närvarade och njuta av det som är just nu. Uppskatta det som faktiskt finns och fokusera på det som fungerar. Det hjälper att vara i skogen. Det är som att kliva in i en annan värld. Jag känner hur axlarna sjunker ner, det blir lättare att andas, lättare att vara, njuta och uppskatta det som är just precis nu.