Så bar det av norrut på min efterlängtade resa. Halvvägs till mitt älskade Vimmerby, slänger jag iväg ett sms till en fin medmänniska som ger mig tips på ett vackert ställe precis vid en sjö i Smålands djupaste skogar. Precis när vi trodde att vi kört vilse dök nästa riktmärke upp och tillslut var vi framme. En ryggsäck på ryggen, en på magen, en väska över axeln och några klädesplagg knutna om höften, hoppas det inte är alltför långt att gå..

Bra att ha: Remmar till ryggsäcken så att sovsäckar, liggunderlag och ullplädar kan fästas utan på samt en riktigt rejäl vandringsryggsäck.

Väl framme glittrade sjön, solen värmde mina bara ben och naturen bjöd på  underbart goda lingon som jag åt tillsammans med boveteflingor som jag inhandlat i Vimmerby.

Bra att veta: Boveteflingor må vara något av det godaste som finns, men det är lättare att transportera havregryn. Havredryck är gott i kaffe och till typ allt, men kylväska är att rekommendera att ha med sig.

Jag nöjt av tystnaden, av att höra naturens andetag, känna sjön omfamna mig när jag sakta gled fram i det svala vattnet, känna solens strålar värma min fuktiga hud, där jag låg på en ullpläd i ett vindskydd någonstans i Smålands djupaste skogar. Jag bara var där, ett med naturen när en liten flicka plötsligt bröt tystnaden. Jag hörde på avstånd hennes glada svada och satte mig upp. Mycket mer än så hann jag inte förrän hon stod precis framme vid vindskyddet och erbjöd mig att klappa hennes hund. Sedan presenterade hon glatt: ”Det här är min mamma och det här är min Niklas”. Så självklart det var för henne. Hon hade en mamma och en Niklas, två hundar, några hästar och smultron därhemma. Alla orosmoln skingrade hon på min himmel och fyllde den lilla tomhet som finns inom mig med sin blotta närvaro.

Solen gick ner över sjön och mörkret lade sig över oss när den lilla flickan skuttade iväg över stock och sten med sin mamma, sina hundar och sin Niklas. Jag åt lite gröt med lingon, som vi plockat tillsammans med den lilla flickan,  drog på mig en ulltröja ovanpå mitt ullunderställ och kröp ner i min sovsäck och somnade för natten. Alldeles varm i hjärtat och fylld av tillförsikt och hopp inför framtiden.

Så fortsatte vi norrut genom sommarprat, stickning och högläsning av ”Där livet är fullkomligt” och någonstans i Dalarna var det dags att leta efter en tältplats att slå läger på för natten. Vi traskade runt i ett stugområde medan mörkret jagade oss. Det började kännas som en omöjlighet att hitta en plats att slå läger för natten, men när det ser som mörkast ut kom hoppet och ljuset till oss i form av en löpare (vad annars?). En löparkompis i Falun som erbjöd en underbar stuga för natten. En skön säng, en välbehövlig dusch, riktigt gott morgonkaffe, en underbar miljö med fåren och fåglarna som närmsta granne.  

Jag kände med ens att något hårt och kallt, liksom blev varmt och mjukt inom mig. Jag som alltid känt att ”inget löser sig om inte jag löser det”.  Jag som alltid haft som måtto: ”If you don´t plan, you plan to fail”. Det jag kände var återigen hoppfullhet. Denna medmänsklighet, värme skulle nog kunna tina upp vilket fruset hjärta som helst och så ett frö av hopp.

Så fylld av hoppfullhet och tacksamhet bar det av vidare norrut. Tillslut nådde vid de förkylda sjöfåglarnas stad och provianterade (mer än vad vi skulle komma att behöva) under vår vistelse på gården. Det första som vi möttes av var de mest praktfulla gurkor du kan tänka dig. Det var min medresenär gurkodlarens gurkor. Jag ser dem sällan hemmavid, men nu när vi rest massor av mil, låg dem här, vilket sammanträffande!

Bra att tänka på: Räkna ut hur många mål mat som kommer att ätas på gården och vad som behövs i matsäck, så blir det inte lika mycket att släpa hem sen. Påsförslutare, gummiband, fryspåsar och avfallspåsar är bra grejer att ha.

Väl framme på gården började det redan bli sent, men så fort min medresenär fick höra talas om bäverdammen som skulle ligga några kilometer bort, ville han promenera dit. Visst såg molnen mörka ut i horisonten, men sommarregn var inget att bry sig om enligt vår värdinna. ”Vi kunde ju skula under en gran”. Nog började det regna alltid, men skam den som ger sig tyckte mitt äventyrliga sällskap. Snart bakade världens åskväder lös och när skyllfallet var ett faktum var till och med Mr. Äventyrlig/Dumdristig helt med på att det var dags att vända.  Vi gick med snabba steg, jag var helt övertygad om att jag inte kunde springa i mina supertunga kängor, men snart rusade vi fram på grusvägen som flöt under våra fötter. Vi mötte en bil efter en stunds löpning, det var vår värdinna som kom för att hämta oss. Nog för att jag skämdes en del över att vi framstod som några riktiga dumbommar som inte kan tänka själva överhuvudtaget, men samtidigt det där hoppet, den där varma omsorgen och medmänskligheten. Den hade räddat oss ännu en gång.

Bra att tänka på: På med regnkläder om det ser ut at bli regn! Hur svårt kan det vara…

Sedan var det äntligen dags! Skuleberget nästa!!! Först blev det några kilometers vandring, ladda med medhavda smörgåsar, fylla på vattenflaskor och sedan på med utrustning och upp på berget. Så fin utsikt! Så roligt! Och jag var mycket starkare än jag trodde. Dock värkte knäna när jag kommit ner (nerför är alltid värst), så det blev inte fler utmaningar där, även om jag fått blodad tand.

På vägen hem var dock huvudvärken ett faktum (jag dricker alltid för lite). Jag satte mig på en utkiksplats och vilade mig, medan den starkare äventyraren plockade blåbär till kvällen.

Direkt från Skuleberget till bäversafari. Skam den som ger sig, ikväll såg vädret snällare ut. Vi såg inga bävrar, men väl deras damm och deras åverkan på skogen. Skogsägarna är mycket upprörda över dessa gnagande monster! När vi gett upp på att få se bävrarna gick vi rakt på skogens största skatt! Guldet låg mitt framför våra fötter. Jag tog av min tröja och knöt ihop halsen med hjälp av ärmarna så att det blev en ganska stor ullpåse som vi fyllde med guld. Vi smög nästan mer än när vi försökt spana på bävrarna. Jag kunde se och höra skogsägaren, för mitt inre, ladda geväret, släppa lös sina hundar och skrika: ”Stoppa dem, de rymmer med allt mitt guld”. Vi balanserade på stockar över bävrarnas bäck och klättrade upp ur skogen upp på grusvägen, som vi kvällen innan rusat fram på i åskvädret.

Sista dagen bjöd på 12 kilometers löpning och bad på en vacker sandstrand. Mitt löparsällskap tycker jag är hopplöst långsam i teknisk terräng, vilket naturligtvis resulterade i att jag sprang ifrån honom så snart jag fick fast mark (läs grusväg) under fötterna. Jag har hört att kvinnor som är hopplöst långsamma i teknisk terräng lever längre, än män som påtalar det.

Så var det dags att bege sig söderut, vi avslutade med att köpa garn för mer än vad hela vistelsen hade kostat. Men nu behöver vi inte köpa garn på ett tag och är det inte urhäftigt att ha träffat de alpackorna och fåren vars ull nu blivit till det garn jag ska sticka med!

Vi nådde Linköping den kvällen, en stad full av galna studenter, vi smög längs väggarna i gränderna och försökte undvika all närkontakt med MÄNNISKOR, medan vi letade efter ett ställe som kunde erbjuda mat och rimligt distans till alla potentiellt farliga MÄNNISKOR. Vi hamnade på El Cabo, ett mexikanskt ställe. Vi fick ett bord i en avskild vrå, musiken fyllde min kropp, jag blev ett med den precis som jag blivit ett med naturen i de djupa skogarna. Åh, vad jag saknar vilda, svettiga dansnätter i latinamerikanska oaser i min annars så välordnade, inrutade, svenska vardag. Nästa äventyr blir kanske Sydamerika.

De sista dryga 30 milen gick via ytterligare ett 12 kilometer långt löparäventyr, fartfyllt, genom regn och solsken.

You have arrived at your destination! Ja, nu sitter jag här igen. Fyra tvättmaskiner är redan tvättade, studentlitteraturen för hösten är betald, jag är tillbaka, men med ett helt nytt hopp och med styrka och tillförsikt inför framtiden.