Maj är till ända och det innebär att jag har fyllt 34, det har blivit sommar, varit Ofrivilligt barnlösas Dag och Mors dag. Blandade känslor minst sagt.

Jag är stödförälder till (jag är helt opartisk nu) universums underbaraste unge. Vi spelar fotboll tillsammans, spelar sällskapsspel (han kan det nu!), äter goda middagar, myser, kramas, läser sagor och har det bara helt underbart. Han är hos mig och allt, allt är nästan perfekt.

Ibland har min lille kämpe fullt sjå, med att hålla koll på åldrar, namn och relationer. ”Alltså Susana, du har en mamma, hon är 72. Jag har också en mamma! Hon är 35. Du har en pappa, jag vet: Han är 74. Jag har också en pappa! Han är starkast av alla! Mycket starkare än din pappa. Har du en bror? Varför har du ingen syster? Alltså Susana, jag har ingen son”. ”Ehh, nej, hjärtat, men du är ju bara 7 år… jag har inte heller någon son”. Han hörde sorgen i rösten, sucken som jag aldrig andades ut och såg tårarna som inte rann (den här gången). ”SUSANA, du har visst en son, du HAR MIG”. Ja, det är nog det finaste som finns att jag får vara hans förälder 5 dygn i månaden. Ganska ofta ropar han: ”Pappa, mamma, Susana” och då tänker jag, ja när du är här då får jag minsann vara både pappa, mamma och Susana för dig.

I lördags var det Ofrivilligt barnlösas Dag, just denna dag kom en sådan kommentar som får marken under fötterna att rämna. Jag liksom bara faller ner i ett svart hål, från en annars helt underbar dag där allt nästan allt var perfekt. Det går nästan inte att hålla tillbaka tårarna. ”Har du en bebis i magen?” Ehh, nej, ser det ut så? Okej, jag medger rutorna som varit väldefinierade en gång i tiden är ett minneblott, men kom igen! Jag ser INTE gravid ut! ”Sluta tjata om det” säger jag. Okej, det är kanske inte att tjata att ställa den frågan en gång, men jag har varit ofrivilligt barnlös så länge jag kan minnas. Jag har lämnat ett antal killar för att de kommit på att de inte vill ha barn och nu senast lämnade jag min fästman för att vi inte fick (kunde få) barn tillsammans.

Jag har inte gett upp hoppet om att bli förälder till ett barn som redan finns. Jag har allt! Ett underbart litet boende i ett barnvänligt område, ett tryggt och stabilt socialt nätverk, en stabil ekonomi och en trygg anställning, gedigna kunskaper om anknytning och barns utveckling (trust me I’m a psychologist), jag har ta mig f*n ett godkänt BMI och midjemått också, (så kommentarer om eventuella graviditeter undanbedes). Jag ska bara ha orken, uthålligheten att ta mig igenom alla utredningar och inte minst ALL VÄNTAN!

Idag var det alltså Morsdag, (och nu är jag definitivt HELT opartisk). Jag har världens bästa mamma! Hon är min trognaste supporter som funnits för mig och trott på mig i alla väder. Jag önskar att alla barn skulle få föräldrar, så starka och med ett sådant outtröttligt engagemang som min mamma haft för mig. Jag älskar min mamma från djupet av mitt hjärta och längtar så att hjärtat nästan går sönder efter att få träffa henne igen, kramas, äta hennes mat, bara vara, vara nära.

Om jag någonsin blir förälder; mamma, så hoppas jag att jag ska bli mitt barns trognaste supporter och finnas där i alla väder. Jag önskar att jag ska finna styrkan och det outtröttliga engagemanget som räcker livet ut.