Nu sitter jag här med min grönkålsallad och ingefärashot och ska försöka mig på att sammanfatta året som gått och försöka se med tillförsikt på året som kommer. 2019 är alltså till ända och vad var det där för ett år egentligen?

Det var ett år av många tårar – det finns en unik och obeskrivlig smärta som kommer av att bereda plats i sitt hjärta för ett barn som aldrig kommer. Jag vet inte hur länge jag önskat, hoppats och längtat efter att få bli förälder. (Jag har slutat räkna åren). 2019 var året då jag gav upp drömmen om att bli förälder tillsammans med min dåvarande fästman.

Jag vet inte att hur många gånger jag vaknat i ett hav av blod och förlamande smärta och känt mig som världens mest misslyckade kvinna, men jag vet att våren 2019 sade kroppen, hjärtat och själen stopp. Jag har aldrig varit något fan av varken produktionssex, graviditeter eller  förlossningar (håller alltid tummar och tår att mina väninnor ska överleva sina) så det var nog aldrig meningen att jag skulle blir förälder på det sättet.

Det finns andra sätt att blir förälder på. Man kan gå utbildning, få sin hälsa synad i sömmarna (läs midjemått, vikt, blodprover, genomgång av hela sin sjukvårdsjournal), genomgå en noggrann utredning av sin ekonomi, sitt sociala nätverk och sin boendesituation. Allt det och lite till har jag redan varit igenom själv för länge sedan. Men 2019 utsatte jag alltså min före detta fästman för allt det där i hopp om att en man faktiskt skulle kunna vara ett plus i ekvationen. Men vill man försöka få barn tillsammans med någon så kan du ge dig på att är det någon som kan få dig att tvivla på både din relation, din partners föräldraförmåga och ställa dig alldeles undrande till hur någon någonsin har vågat sätta barn till världen, så är det Familjerätten.

Min före detta fästman kan en massa saker som inte borde vara möjligt med hans synskada. 2019 åkte vi utförsåkning (skidor) i Vemdalen, jag drog med honom på terränglöpning i Smålands djupaste skogar, han sprang rekordsnabbt på Lidingöloppet och en å annan dans har vi nog också hunnit med i sommarkvällen. Men barn är ingen dans på rosor (jag jobbar som Barnpsykolog på en Barnhabilitering – jag om någon vet), så jag vågade inte.

Det blev inga barn gjorda 2019, men barn blev det ändå. I juni studsade min gosunge in genom min dörr och in i mitt hjärta, på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Han bor hos mig 5 dygn i månaden, det vill säga typ 3 av 4 helger i månaden. Jag har inga sysselsättningsproblem! Jag älskar hela grejen med att vara stödförälder, nej jag älskar inte att blir väckt 5 gånger per natt när jag är dödstrött och håller på att förblöda, men själva grejen. Att äntligen få en inträdesbiljett till föräldravärlden! Nu kan vi prata skärmtid, bajsblöjor, hur man ska lura i barnen grönsaker och hur man ska få dem att röra på sig – och alla fattar att man är intresserad på riktigt (det har jag alltid varit, men nu förstår alla det). Sedan är det såklart helt underbart att ha någon att krama god morgon, någon att bre frukostsmörgåsar till, någon att baka tillsammans med, någon som tycker det är ett äventyr att sortera soporna i miljörummet, någon att leka kurragömma och spela memory med, någon att hoppa tillsammans med på Jumpyard, någon som vill ha ens uppmärksamhet 100% av tiden.

Jag sprang in i någon slags vägg i våras. Efter 2 km med löpargruppen ville jag vända, men min älskade löparvän envisades  ömsom dra och ömsom putta runt mig, det var järnbrist (påverkar syreupptagningsförmågan). Min älskade löparvän kom hem med blodkorv till mig i samband med min järnbrist, så sött! Men järnbristen ville inte ge med sig trots blodkorv och järntabletter och vid närmare undersökning framkom att det var en massa intoleranser som gjorde att tarmen inte kunde ta upp järnet. Så sedan i somras äter jag inte: mjöl, mjölk, ägg, banan och apelsin. Jag mår bättre, det är nog mycket tackvare att jag slutat med mjöl och mjölk.

När jag fyllde år i maj fick jag gurka och andra grönsaker av vår allas grönsakshandlare, löparskor av min älskade löparvän och fotvård av mina andra kära vänner (de vet vad mina fötter får utstå). Sedan har jag sprungit en hel del med världens bästa löpargrupp, Söderåsens FK. Så mycket så att jag faktisk lyckades springa ifrån den där grönsakshandlaren på ett träningspass. Honom ar jag sprungit efter i flera år! Nej Lotta, inte på det sättet, du kan vara lugn!

Jag har också vandrat i Svenstorpsskogar och varit på träningsläger i Småland med min underbara och starka mamma. Det blev ett löparläger i samma småländska skogar med min älskade löparvän som jag också sprang GIFT 55 km med i somras, 9 timmar och 18 minuter att minnas. Något senare framåt hösten sprang jag mitt första Marathon med några från löpargruppen. Sedan blev det Skrylle Challenge som inte var någon challenge alls jämfört med Madeira Trailrun som höll på att kosta mig livet några veckor senare.

Jag har varit med och seglat och sprungit en orienteringstävling för första gången. Jag kan fortfarande inget av det där, men det var fina minnesvärda upplevelser.

Så några förhoppningar, önskningar eller kanske rent av löften inför det nya året?

1. Jag ska aldrig mer ha produktionssex.
2. Jag ska ha medkänsla med mig själv när livet eller magen (mensvärk)gör ont. 
3. Jag ska äta det jag tål och mår bra av oavsett vad andra äter (eller tycker att man bör äta).
4. Jag ska njuta av att vara stödförälder och vara i nuet med min gosunge.
5. För allas trevnad ska jag fortsätta med löpningen. (Om du tycker att jag är galen för att jag springer, kan jag lova dig att du hade fått se på galenskap om jag inte hade fått springa).

Jag önskar mig ett lugnare 2020, men ändå fyllt av äventyr och nya utmaningar. Jag hoppas jag får min och min före detta fästmans lägenhet såld  och att jag kommer till ro i mitt nya boende och han i sitt.  

Och till er som har orkat läsa ända hit;

Jag önskar er från djupet av mitt hjärta ett riktigt Gott Nytt År! Önskar er det allra bästa inför detta kommande år – hoppas vi ses på något spännande äventyr. All värme och kärlek till er!