Bästa uppladdningen för ett uthållighetslopp är inte magsjuka, även om min arbetskamrat försökte peppa mig med att man blir lite snabbare för varje kilo man tappar. (Det är säkert sant, eftersom mina snabbaste löparkompisar är riktiga tunnisar, men magsjuka… don’t try this at home, eller på en 6 timmars lång tågresa som jag gjorde 😫

Sedan kombinerar vi detta med min bästa löparkompis uppladdning som bestod i en riktig mancold. Det kan varit våra sköra tillstånd (läs att vi var frusna) som fick oss att packa som inför en resa till Nordpolen istället för Madeira. Han packade sin ulltröja och jag mina vantar. Shorts någon? Keps? Nej, inte det nä, men vi tar varsin mössa för säkerhets skull.

Sedan fortsätter den eminenta uppladdningen med typ ingen sömn, en hel dag utan mat. Tips från coachen! Har du matsallergier/intoleranser packa mat i handbagaget. Flygplatsmat och flygplansmat är mjöl, mjöl och mjölk. Och vem vill äventyra loppet, men en magsjuka till? Inte jag.

På tävlingsdagen såg vi först vår löparkompis Lotta starta kl 06:00 på distansen 85 km, 5400 höjdmeter. Hon såg så cool och modig ut, som en riktig terrängultralöpare. Hon visade sig vara minst lika cool som hon såg ut vid start, när hon 15 timmar 28 minuter och 34 sekunder senare går i mål som första dam. 😮🏆 Resten av vistelsen blev vi stoppade av lokalbefolkningen som ville ta fotografier med Lotta och komma fram och gratulera. (De kände igen henne från tidningen). Jag har inte gett upp hoppet om att få min tröja signerad av första dam på 85 km, 5400 höjdmeter!

Därefter följde jag mina andra löparkompisar Per och Christel till deras buss. Christel hjälpte mig att ställa in min ryggsäck och packa ner lite kläder, det var redan för varmt med tröja och vindjacka nere i city. Jag är riktigt glad för att jag har lärt känna Christel, hon är en välorganiserad, hjälpsam, nyfiken vänligt sinnad själ. En löpare jag ser upp till. Min nya löparryggsäck, är jag också riktigt glad för, den rymmer allt man kan önska sig. På loppet hade jag med mig:

• En regnjacka
• En vindjacka
• 1 liter sportdryck
• 2 pkt russin
• 2 mellisrutan
• 1 påse blandat godis
• 1 påse jordnötter och tranbär
• 1 mugg
• Ett första hjälpen kit
• Kylgel
• Linement
• Pass
• 2 visselpipor (don’t ask)

I flipbelt:

• Mobil
• Powerbank + sladd

När jag vinkat av mina löparkompisar och stod ensam kvar i mörkret, kände jag nervositeten komma. Lika bra att gå hem för ett extra toalettbesök innan avfärd. Hemma i lägenheten lade jag av en tröja, den är mycket tyngre än jackorna att bära runt på hela dagen. Jag hade dessutom blivit mycket övertygad om att det var alldeles för varmt för tröja.

Tillbaka vid bussen upptäcker jag (till min stora förskräckelse) att jag glömt mina hörlurar. Löparklockan var glömd i Sverige och att springa helt utan tidsuppdateringar är inte på kartan. Jag SPRANG till lägenheten och tillbaka till busshållplatsen på 0 tid och fick världens hosta. 😷 Nog för att jag levt i en dimma av rossel och hosta de sista dagarna (ni kommer ihåg löparen med värsta mancolden), men ändå, kom igen kroppen, inte klappa ihop två timmar före start.

På bussen upp, för det var verkligen upp till starten, åt jag ett litet russinpaket och undrade i mitt stilla sinne vad jag gett mig in på. Uppe vid start förstod ingen att det var just vid start vi var. Vi blev släppta på en asfalterad väg mitt i ingenstans, en ilsken hund skällde på oss från en avsats högt ovanför oss. Det var kallt, mörkt och alla var lika vilsna. Jag drog på mig vindjackan och blev mycket positivt överraskad av hur stor skillnad den gjorde, nog för att jag frös ändå, men det var mycket bättre. Efter långt om länge, lyckades någon få information om att arrangörerna nu gjorde starten för 45 km löparna och att de skulle komma hit och bygga upp vår start sedan. Okej, bara att vänta då, i 1,5 timmar. 🥶

När de peppiga överentusiastiska arrangörerna var på plats, blev det intervjuer med de topptippade. Sedan gick de igenom vilka nationaliteter som var representerade. Han pekade glatt på mig och konstaterade: “And then we have SWEDEN!!!!” 🇸🇪

Okej, bara några minuter fram till start, jag kollade nervöst på handen, där hade jag antecknat alla reptider. 9 km till första rep och 2 timmar, där ska jag äta och kolla om jag behöver sätta i power banken. Nedräkning och där gick starten! Lätt uppförsbacke.. jag håller mig till höger, men joggar på, ingen tid att förlora, första repet är det svåraste att klara.

Där kom väggen, nej, nej, inte den väggen. Ni kan vara lugna, jag var inte helt slut 200 m in i loppet. Men jag skojar inte, asfaltvägen var en vägg. Alla löpare gick, hävde sig med stavar eller med hjälp av ledstänger och husväggar. Lokalbefolkningen stod och skrattade åt oss. Vaderna grät sig igenom detta parti och jag växlade mellan gång, häva mig upp för ledstänger och gå på tå. Runkeeper var inte stolt över mitt snitttempo på 14 min/km.

Efter något som kändes som en evighet kom vi in i terrängen, uppför och mer uppför, tills vi kom till en mycket brant och lika smal trappa.

Det var bara att stega på, väl på toppen slingade sig en smal stig uppför. Där låg ett nerfallet träd, så att vi fick krypa under. När jag kryper under känner jag hur jag får en stav intryckt i vaden. ”Dessa j*vla stavar”, tänkte jag. (Jag har inga själv). ”Oh, that took your bein?” Jag orkade inte svara gubben riktigt, men lyckade tillslut få fram ett: ”No problem”, i ett tonfall som signalerade, ”Du är mitt största problem just nu”.

Vi fortsätter uppför i någon slags uttorkad djungel. Det är svårgenomtränglig terräng på båda sidor om den smala stigen, så att försöka springa om är inte att tänka på, egentligen orkar jag inte det heller, men jag vill gärna göra mig av med stavgubben bakom mig. En omgång trappor uppför till, sedan öppnar sig djungeln och vi kommer ut på en smal stig som löper längs med en bergssida. Vyn är vacker och vi är riktigt högt uppe nu.

Det är relativt plant underlag nu, löparna framför växlar mellan jogging och gång, jag blir otålig. Varför springer de inte? Det finns verkligen ingen tid att förlora! Runkeeper talar om att vi håller ett snitt på 4,5 km i timmen! 😫 Vi ligger på marginalerna nu! Snart blir det uppför och trixig terräng, jag klättar på så gott jag förmår.

Sedan går allt bara utför eller går och går. Jag famlar, glider, ramlar utför. Jag förstår varför de andra löparna tyckte sig ha tid att gå innan, de fullkomligt rusar ner för den mycket smala stigen längs bergsväggen. Jag glider på grusen, snubblar på stenarna och är helt övertygad om att min sista stund är kommen. En löpare bakom vrålar: ¡CUIDADO! (Försiktigt). Ja, jag stapplar framåt så försiktigt jag kan, men har noll grepp om det grusiga och sandiga underlaget, jag har faktiskt noll grepp om hela denna situation. Jag stapplar vidare och sätter min tilltro till att spanjoren eller portugisen bakom ska fiska upp mig om jag glider över kanten.

Jag trodde efter inledning på denna strapats aldrig att jag skulle säga detta, men äntligen går det uppför och det blir en bredare väg. Jag springer på så gott jag kan, nu har jag verkligen ingen tid att förlora. Jag tittar ut över berget och ser ett stort gäng löpare på väg uppför på andra sidan. Den sidan jag var på väg uppför innan. En ung man med stavar kommer ifatt mig. Jag frågar honom om han tror att det är löpare från vår grupp där på andra sidan, det tror han. HUR ska de hinna??? Jag växlar mellan jogging och snabb gång uppför backen nu, det är tungt och mycket varmt. Klagade jag på kylan imorse?

Den här j*vla backen tar ju aldrig slut. Vägen kröker sig och så fort man kommer runt nästa krön, uppenbarar sig nästa backe. Långt fram, långt upp skymtar jag en vit bil. Sade inte arrangörerna att det skulle vara en vit bil vid första kontrollen? Det ska gå, jag springer nu. När jag når toppen, möts jag av en skylt Pico Buxo. Jag har nått första kontrollen! ”Ya estoy aca”. (Jag är redan här), utbrister jag, när de blippar min bib.

Jag fyller på vatten, dricker en mugg cola och äter en bit chips och en bit choklad.

Asfalt! En terränglöpare har aldrig blivit så glad för lite asfalt som jag, just där och då. Men säg den lycka som varar för evigt.

Några tiotal meter längre fram blir jag visad ut på en stenig, grusig väg som slingrar sig brant nerför. Jag blir omsprungen av ett par medelålders män och en av de topptippade damerna. Hon ler och ropar: ”Vamos!” Jag blir glad av att hon uppmuntrar mig och svarar: ”Gracias” och försöker släppa på lite i mina annars så stappliga försök att ta mig nerför. Känner att jag börjar bli kissnödig, men här är verkligen ingenstans att gå undan. Jag fortsätter utför. Kommer ner till en plats med ormbunkar, innan stigen fortsätter allt brantare och smalare utför. Kryper in bland ormbunkarna och gör ett snabbt toastopp, hör hur löparna far förbi utanför.

Fortsätter sedan nerför branten och in i en uttorkad skog. 🍂Underlaget är grus, sand, rötter och stenar. Jag snubblar och faller framåt, tar emot mig med händerna och är såhär i efterhand mycket tacksam för att jag inte bröt handlederna. Jag reser mig upp och ställer mig vid sidan om stigen. Jag är öm och omskakad. Några vältränade män i yngre medelåldern dyker upp bakifrån, de såg fallet och undrar hur det gick. Ok, menar jag. De vill släppa mig före för att se att jag kan springa, (men det kan jag inte), jag envisas med att släppa förbi löpare som kommer bakifrån. De ger upp och lämnar mig. Då kommer tårarna. 😭 Jag har obeskrivligt ont i knäna, jag kan f*n i mig knappt gå.

Jag linkar nerför den branta backen och tänker: ”Älskade, underbara Per. ❤️ Jag är så glad och tacksam för att du tror på mig i löpningen. Du har fått mig att våga så mycket nytt, utmana mig själv och utvecklas i löpningen.. MEN DET HÄR! Det här är alldeles för svårt för mig”. Jag gråter och stapplar och stapplar lite till. Släpper förbi alla löpare som kommer upp bakifrån. Hur ska detta gå?!

Snart hör jag hejarop. Jag haltar nerför en trappa med ett krampaktigt grepp om ledstången. På andra sidan vägen väntar nästa kontroll, Estrela. Jag vinglar in i tältet och de undrar hur det är fatt. Jag berättar att jag föll, hela jag är full av sand/grus, så det känns lite överflödigt att berätta faktiskt. De frågar om jag vill ha kylspray, det vill jag. De sprayar knäna, skönt! Det har en omedelbar effekt på smärtan. Jag trycker i mig chokad, fyller på vatten, dricker cola och ser till min förskräckelse att de serverar valnötter. Min löparkompis är fruktansvärt allergisk mot detta. 😱 Jag ber en stilla bön inombords att han inte ska råka illa ut. Sedan ger jag mig ut igen.

Brant asfaltbacke nerför, det funkar, kylsprayen gör sitt. Men så snart jag kommer in i terrängen känner jag att höger fot inte alls är med. Den gör väldigt ont. Varför föll jag egentligen? Inser först nu att jag vrickat till högerfoten. Tänker att jag ska lägga om den vid nästa rep, det var kort tid till nästa rep. Springer genom bostadsområden på asfaltvägar och levador (bevattningskanaler). Tillslut kommer jag fram till nästa kontroll, Levada Pico Cardo. Blir blippad och sätter mig ner vid sidan om vägen. Finns ingen energi vid denna kontroll, men jag måste stanna och lägga om foten. Trycker ut kylande ormsalva över min extremt skitiga fot och lindar den så gott jag förmår. Försöker kommunicera på spanska och engelska om hur mycket tidsmarginal det är till nästa kontroll. Det är fett oklart. Jag snörar på skon och kämpar vidare. Möter en knubbig typ med stavar påväg uppför, nej, det här går inte, jag springer förbi honom och en annan löpare som stannat för att fotografera den sagolika utsikten.

Foten känns stabil i sitt bandage, nu går det brant utför, men det är en bred asfaltväg och här gör mina födelsedagslöparskor jobbet. Några tjejer får syn på mig och ökar takten. Vi viker av in på en liten trappa och vidare över levador. Där får de snällt kliva till sidan, för jag är superstark på platt underlag. 💪🏽 Kommer ifatt löpare efter löpare som snällt kliver till sidan. De som rusade förbi mig nerför, flyger jag förbi nu. I det här lite högre tempot börjar jag snart längta efter en ny vätskekontroll. Vattnet är för länge sedan slut och sportdrycken börjar sina den också.

Jag springer förbi alla löpare i närheten och rätt var det är, springer jag ensam utan någon före mig. Jag har ingen att följa, markeringarna är få och jag springer vilse. Inser att jag sprungit ner i en återvändsgränd, bara att vända på klacken och rusa uppför igen. Aha! Mitt emot en markering finns en liten stig in, smal stig nerför, trappor nerför, det går ganska bra nu.

Rätt vad det är, är jag nere vid havet. Det känns som att det är över 30 grader varmt i solen, den bränner mot min nakna hud och mina svarta kläder. 🔥 VAR ÄR NÄSTA VÄTSKEKONTROLL?!! Jag springer förbi några som promenerar, några som sitter och solar. Där framme! Kan det vara där framme nästa vätskekontroll är? Nej, det var ett café. Här sitter folk och dricker kaffe och läsk. Jag överväger att vråla: ”Agua, agua, estoy muriendo”. (”Vatten, vatten, jag är döende”) eller kanske bara ”WATER! WATER!”, men jag låter bli. Fortsätter i mitt enträgna, lite högre tempo, jag måste ta mig fram till vätskan.

Ett nytt café, jag börjar tappa hoppet om att vår vätskekontroll ska dyka upp, men precis där bakom cafeet ÄR vår vätskekontroll, Praia Formosa. Woho! Jag fyller på med vatten, häller upp en mugg cola. Kvinnan som står där uppmuntrar mig att äta och frågar om allt är bra med mig. Jag gör tummen upp nu är det bara 7 km kvar. Äter en bit choklad och tar med mig två i handen, när jag ger mig ut i slutspurten.

Trycker i mig chokladen, som med blixtens hastighet håller på att förvandlas till chokladsås, medan jag passerar glassätande och badande turister. 7 km är ju ingenting, det är ju en liten promenad i parken därhemma (ett kvällspass med Olle i Pålsjöskog). 😉 Men underbart är kort.

Snart blir jag visad ut på en stenig strand. Jag som har en mycket öm fot, ont i knäna (kylsprayens magi är för länge sedan över) och jag har tränat noll på denna typ av underlag, håller mig i klippväggen medan jag försöker vandra raskt framåt. Allt medan tankarna går till Per igen: ”Vi måste hänga mer på Kullaberg, Per. Varför har vi tränat 0 på hemska underlag i år?” Vågorna tornar upp sig och jag inser att de slagit sig hela vägen upp mot klipporna tidigare. Jag försöker skynda på stegen, nog för att det är varmt, men jag vill inte bada och än minde sköljas ut av kraftfulla vågor i havet. Möter några sommarklädda turister som vandrat ut på den steniga stranden i sina sneakers. Jag svettas, frustar och undrar vem som ger sig ut här frivilligt. 🤷🏽‍♀️

Äntligen ser jag ljuset i tunneln eller jag ser i alla fall en tunnel. Äntligen lämnar jag stranden. Får ta av mig solglasögonen för att se något, det är vatten i tunneln och lite läskigt är det allt, men snart är jag ute på andra sidan.

Får direktioner att springa uppför trapporna och sedan ta till höger. Jag går uppför trapporna och tar hjälp av ledstången, sedan bär det av in mot staden. Det går mest uppför, massor av trappor och backar. Jag kämpar och så fort det blir lite lättare uppförsbacke eller plant underlag sätter jag fart och passerar löpare. Nu springer jag förbi både löpare från min grupp 30 km och från 15 km gruppen.

Kommer fram till en brant backe som följs av trappor uppför. Vem stapplar inte där med sina j*vla stavar? Gubben som stack mig med staven i början av loppet. Jag springer förbi honom precis innan trapporna börjar, joggar en bit upp i trappan och och fortsätter sedan med raska bestämda steg. Till min stora förvåning har jag snart lyckats skaka honom av mig.

Springer på, kämpar vidare. Kommer ut på lite större gator och det börjar bli mer folk på gatorna. Ett par ropar: ”Oh, Sweden!” och klappar händerna. Jag ökar takten, det är ganska plant och lite nerför nu. Passerar några snygga medelåldersmän från min grupp 30 km, de går och ler uppskattande när jag springer förbi. Jag inser att de sprungit förbi mig i nerförsbackarna tidigare, jag tycker jag är värd att plocka dessa placeringar nu, eftersom jag faktiskt inte bara springer i nerförsbackarna!

Åh, jag ser målet. Biter ihop och springer allt jag kan in i mål. Jag orkar inte ens le, när jag möts av fotografen i målfållan, jag är sammanbiten.

Ecotrail Funchal Madeira 30 km, 1470 höjdmeter. Total Placering: 93. Placering i klassen Damer senior: 9 Tid: 05:06:29.

Ecotrail Funchal Maderia går till historien som det värsta jag varit med om någonsin i tävlingsväg… hittills…