I år deltog jag i mitt andra Lidingölopp och nu skulle jag utmana och se vad kroppen tålde efter ett års rehabilitering. Skulle den hålla för 15 km? Jag satte fart från start och sprang förbi många medlöpare direkt, efter 5 km (fick jag ta en toapaus) och samtidigt fylla på med ny vätska, sedan var det bara att trava på igen.

Backarna kändes tuffa och efter 12 km hade jag fått löparknä på högerknä. Aj! Varje nerförsbacke var en pärs, det gick inte att stabilisera och känna sig trygg när det i dubbel bemärkelse gick utför. ?

Men skam den som ger sig! Fyllde på med vatten överallt där jag fick chansen och travade på hela vägen in i mål! ?? Jag hade förbättrat min tid med 20 minuter, men den största vinsten? Löparknäet repade sig på några dagar och jag hade inte alls ont i knän eller hälsenor (där jag brukar få ont). Jag var dessutom snabbt pigg efter loppet och orkade (hör och häpna) fara runt och se mina löparkompisar överallt på 3 mils banan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommer ni ihåg den urhäftige löparen från ifjol? Han som sprang 3 mil på under 2:50? I år sprang han på 2:42! Jag tillåter mig att vara impad! ?

Min största lycka är dock att löpningen fungerar som min bästa medicin. People say I’m crazy because I run, trust me they see crazy if I didn’t. Veckorna efter loppet har handlat om löpning för att främja hälsan. 20 minuter är allt jag behöver för att återhämta mig efter stressiga dagar på jobbet. ❤️