Min yngsta och modigaste simkompis var lite krasslig och skulle tävla på lördagen, så i fredags ställdes simträningen in. Jag såg min chans att köra generalrepetition inför Lidingöloppet 15 km. Det blev 15 km kärlek ❤️ Nu ska ni inte tro att det var någon dans på rosor…
Här kommer 1+7+7 = kärlek och stappplande gång hela helgen
Blev lite uppvärmning 1 km sedan toalettbesök. Jag är ju tvungen att lägga in lite sånt, för det blir det säkert på loppet också. Dock stod jag i kö i 10 minuter, antingen har jag bättre tur på loppet eller så blir det till att förlita sig på Pilatesträningens knipövningar. ??
Sedan bar det av. Kände mig stark, det var bara härlig löpning fram till ca 5-6 km, då fick jag håll. Då förbannar jag allt jag ätit senaste dygnet.. måste försöka hitta någon schysst balans av att äta rejält, utan att äta så att risken för håll ökar. Påminner mig själv om att den ihopkrupna gubbhållningen inte hjälper mig nu, tillbaka till ThePilates Standard. Det gör ont, men jag ska springa rakryggad igenom det!
Där någonstans började också hälsenorna tala om att det finns betydligt trevligare saker att ägna sig åt en fredagkväll än att mala på i löparspåret. Återigen.. löpsteget. Det gör ont nu, men jag tjänar inget på att minska ner steget och dunsa fram. Påminner mig själv om att ta ut löpsteget och rulla på foten! Min löpcoach undrar om jag vill ha vatten, själv hinner han dricka, filma, kolla mitt löpsteg och utsikten under tiden. Jag fnyser något om att vid 8 km vill jag ha vatten. Sista kilometern går på vilja och jag tar ut stegen, snart ska vi stanna.
Stannar och dricker några klunkar vatten. Min coach påminner om att det är nu, när man börjar bli trött som det är extra viktigt att ta ut löpsteget, så att man inte blir ännu tröttare.
Jag springer iväg, känns som jag flyger fram, tar ut löpsteget och kämpar upp för backarna (det är små lutningar, men det kändes som backar).
Efter 12 km har jag väldigt ont i knä och börjar känna mig stum i benen. Precis då hör jag min coach (genom min vrålhöga löparmusik) ”Bravo, det ser jättebra ut”. Jag blir glad, det är ju kul att det ser bra ut, även om det känns som att kroppen börjar gå sönder nu.
Nu är det bara 2 km kvar, jag visualiserar den sträckan för mitt inre och försöker tänka att det inte är så långt, tar ut löpsteget och känner peppen från musiken.
500 meter till, min coach ropar genom musiken, ”Nu är det mindre än 1500 m kvar, det klarar du”.
1 km kvar. Jag känner inte mig ett dugg trött, jag kan inte uppbåda ett tempo som tar på flåset nu, jag har bara så ont. Benen känns som cementklumpar. Inte stappla, ThePilatesStandard.. ehhh… jag spänner magen lite extra, men nej, nu handlar det bara om att överleva sista raksträckan, jag ser redan hur jag kommer slänga mig på gräset så fort jag är i mål.
Jag ligger där och känner smärtan och kärleken till löpningen! ❤️
01:41 med toapaus och drickpaus! Min målsättning på under 2 timmar ska nog gå fint.
Resten av helgen staplade jag runt med ömma knä, stumma lår och en enorm kärlek till min coach som orkar vara klok, omtänksam och snäll. Andra dagen efter passet hade smärtan lagt sig i knän, då hade jag bara träningsvärk i låren precis som det ska vara. Det bådar gott ?? Hälsenorna som klagade efter 5 km, har inte klagat sedan dess! I’m on my way back ??
Jag har också varit extra stolt över brorsan som kämpat sig igenom Helsingborgs marathon på under 5 timmar, trots svår kramp och såriga fötter sedan 2,5 mil. ?????? Grattis bästa brorsan! Jag känner med dig! ❤️