Hur gick det? Det undrar ju alla nu. Jag var inte helt säker på att jag skulle överleva!

Jag gick in i väggen, helt och håller efter halva loppet. Då hade jag gjort slut på all energi i musklerna och min kropp verkade inte kunna ställa om till att hämta energi ur fettdepåerna. (Det går inte att kolhydratuppladda helt utan kolhydrater och jag hade ätit alldeles för lite..) Där någonstans fick jag släppa hoppet om en bra tid och började tänka: ”Susana, du gör en Helsingborgsklassiker. Du har tränat simning i ett år för att tävla i Open Water 2400 m, ta dig runt om du så ska krypa in i mål”.

Jag kröp inte in i mål, även om det kändes så.. Tiden landade på 59:54 och jag är glad att jag kom in i mål och att jag kom under timmen!

Efter målgången blev jag alldeles yr och höll på att svimma, på kvällen hade jag frossa, svettades och kunde knappt behålla maten. Jag hade också ondare än någonsin i hälsenor, vader och inte minst höften. Har aldrig haft så ont i höften innan. Så där kravlade jag mellan soffan och toaletten och lovade dyrt och heligt att aldrig springa något j*vla stadslopp på asfalt igen. Nästa vecka anmäler jag mig säkert till Springtime 2017!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack till alla som tagit hand om mig och visat hänsyn i helgen! Mina underbara föräldrar, min fantastiske löparkompis, min massageterapeut, min tränare och alla simkompisar på Helsingborgssimsällskap. ?

Ps Är omåttligt stolt över min älskade bror som sprang på 44:47! Grattis älskade brorsan ?